IgNobelpriset som precis delats ut för 32:a gången, lyfter fram rolig forskning som först får människor att skratta, sedan tänka. Daniel Lindh, som tog sin kandidatexamen i kognitionsvetenskap vid Umeå universitet, var en av de som prisades i år för sin medverkan i en nederländsk studie som handlar om att mäta attraktion mellan människor som träffas för första gången. Priset har väckt en hel del uppståndelse, berättar Daniel, men intresset var stort redan när resultaten presenterades förra året. Kärlek är något som de allra flesta vill veta mer om.
– Studien uppmärksammades på holländsk tv innan den ens blev publicerad och tidningar i Ryssland, Kina och hela Europa har skrivit om den. En av de vanligaste frågorna vi fått är nog "Hur kan era fynd hjälpa par på dejt?", berättar Daniel.
Han kände redan under tiden i Umeå att han gillade neurovetenskapen mest. En flyer utanför studentexpeditionen, med reklam för forskningsmaster i Amsterdam (Research master in brain and cognition) resulterade i att han flyttade till Nederländerna, och där bor han fortfarande.
– Efter mastern var jag doktorand på universitetet i Amsterdam och Birmingham, där jag mestadels forskade på objektigenkänning, uppmärksamhet och medvetenhet genom hjärnavbildningar och AI. I dag har jag bytt från akademi till att vara forskare på ett AI-företag som bygger lösningar för allmänläkare och specialister. Jag älskar forskningsprocessen, teknologi och hälsorelaterade frågor, men brinner så klart fortfarande för frågor relaterade till hur våra hjärnor fungerar.
Berätta om forskningen som ni nu prisats för, varför forskade ni om attraktion?
– Grunden kommer från en rad studier som ett labb på universitetet i Leiden har jobbat med, där de bland annat tittat på synkronisering av pupiller och att det verkar leda till mer tillit mellan två människor. Då tillit och attraktion går lite hand-i-hand, så frågade vi om fysiologiska signaler, till exempel hjärtslag och andra mått på stressnivåer kan användas för att förutsäga attraktion mellan par.
Hur genomför man sådana mätningar?
– Vi tog par som aldrig har träffats förut och satte på dem speciella glasögon så att vi kunde spela in exakt vad de kollade på genom att en kamera mätte positionen av pupillerna. Vi mätte också hjärtslag och galvanisk hudrespons (en sorts svettning som indikerar stressnivåer). Några studenter gick igenom filmerna för att notera leenden och skratt, och vi försökte sedan använda externa signaler så som skratt, leenden och ögonkontakt för att predicera attraktion. Men det gick inte alls, och deltagarna kunde inte heller gissa om deras partner var attraherad till dem eller inte. Däremot kunde vi se att ökningar i attraktion korrelerade med en ökning i synkronisering i hjärtslag och galvanisk hudrespons.
Hur ska man tolka detta?
– Kontentan verkar vara att vi är väldigt duktiga att dölja våra intentioner när vi vill, men att det finns fysiologiska signaler som du har mindre kontroll över som kan avslöja när par känner attraktion.
Att hjärtslagen synkroniseras vid attraktion låter ändå poetiskt, hur kan det vara så tror du?
– Det låter ju lite konstigt till en början och det innebär på nåt sätt att vi kan estimera den andra personens hjärtslag, vilket tidigare studier faktiskt har visat att vi kan, baserat endast på videofilmer av ansikten. Det finns teorier om att en av anledningarna till att vi utvecklade en förmåga att se färgen rött är för att kunna läsa av sociala signaler i ansiktet, exempelvis skam, ilska, och attraktion. De flesta apor som utvecklat färgsinnesceller för det röda spektrumet är ofta hårlösa i ansiktet, vilket underlättar för att läsa av emotioner, och dessa sinnesceller svarar som högst på den röda färg som hemoglobin ger. Det här är så klart ingenting som studerats mer precist, men jag tycker det är en intressant kandidat till hur vi kanske omedveten upptäcker små nyanser i hudfärg som indikerar hjärtslag.
Mycket spännande men i nuläget har du alltså inga konkreta tips till den som ska ut i dejtingdjungeln?
– Nej, jag hoppas att det går att bygga vidare och fundera på hur dessa fysiologiska signaler tar del i vår beslutsprocess. En fråga är väl om de kommer som en reaktion på våra beslut eller om de här signalerna är på något sätt med i beslutsprocessen.