Otåligt ringde Marianne Ek för två veckor sedan till sjuksköterskan som har koll på operationskön och fick då veta att det inte fanns tillräckligt många lediga operationssalar.
Marianne Ek har klarat sig utmärkt på egen hand, utan hemtjänst, ända fram till i början på oktober då hon vaknade en natt med en ohygglig smärta i höften. Det är snart åtta veckor sedan.
Efter ett första akut sjukhusbesök blev hon hemskickad med smärtstillande, men det hjälpte inte så hon blev inlagd och läkare konstaterade att det krävdes operation för att komma till rätta med hennes onda höft. Det fanns två alternativ och Marianne valde den mer komplicerade operationen som gör att hon förhoppningsvis kommer att kunna gå igen.
I väntan på operation var kommunens förslag att hon skulle återvända hem med allt tänkbart stöd, men det fungerade inte eftersom hon varken kan gå eller får belasta höften. I stället fick Marianne en plats på kommunens korttidsboende med förhoppningen om en operation inom de tre veckor hon beviljades en plats där.
Nu är hon inne på sin sjunde vecka där och någon operationstid är det ännu inte tal om. Otåligt ringde hon för två veckor sedan till sjuksköterskan som har koll på operationskön och fick då veta att det inte fanns tillräckligt många lediga operationssalar.
– Det var inget roligt budskap. Jag befinner mig i ett slags ingenmansland och det börjar lindrigt sagt tära på mitt sinnestillstånd. I helgen fick jag ett ångestanfall som jag aldrig har känt av tidigare, och jag är rädd att det ska hända igen, säger hon till VK.
För några veckor sedan fyllde Marianne Ek 90 år, och det ska sägas att hon är osedvanligt pigg i sinnet. Det är bara kroppen som hindrar henne från att fortsätta sitt aktiva liv.
– Jag har haft ett stimulerande jobb, ett bra äktenskap och har tre barn, barnbarn och till och med ett barnbarnsbarn. Jag har varit ganska utåtriktad vilket jag också tror har hjälp, säger hon, som arbetade i nästan 30 år som utbildningsledare vid den humanistiska fakulteten på Umeå universitet.
Hur tänker du kring att vården måste prioritera och att du är så gammal?
– Den frågan har jag aldrig ställts inför, och det är inte mitt problem utan jag är en av alla andra. Läkaren skulle inte planera för en större operation om det inte ansågs nödvändigt för att jag ska kunna gå ingen.
I över sex veckor har Marianne Ek bott på Umeå Norra korttidscenter i väntan på en operation. Under vistelsen har hon hunnit fylla 90 år och snart stundar julen.
Marianne är väl medveten om riskerna vid en operation i hennes ålder, och att hon kanske inte vaknar igen.
– Det är jag inte rädd för utan problemet är att jag känner vanmakt inför den här tröstlösa situationen. Jag tror inte att min berättelse öppnar några dörrar, men jag vill visa på en som befinner sig mitt i det desperata läge som vården har hamnat i.
Verksamhetschefen vid ortopediska kliniken, Stig-Evert Tornberg bekräftar att situationen är bekymmersam. Enklare, primära operationerna utförs i Lycksele där det under hösten har rullat på bra, men mer komplicerade operationen måste göras på Norrlands universitetssjukhus (Nus) där tillgången på operationssalar och vårdplatser är begränsat.
– Normalt har vi minst sex operationssalar att tillgå men nu använder vi bara tre. Med 50 procent av vår kapacitet går det just nu inte att utföra några planerade operationer, säger Tornberg.
Det är bristen på både operationssköterskor och omvårdnadspersonal som orsakar problemen samtidigt som det finns operatörer som nu får utföra andra arbetsuppgifter i väntan på att läget ska förändras.
– Det här är tragiskt, särskilt för patienterna med långa väntetider, och för de äldre som måste vänta länge kan situationen förvärras ytterligare. Vår önskan är att kunna operera inom vårdgarantin (tre månader), men det finns inga andra sjukhus att skicka patienterna till. Alla har samma problematik, säger Stig-Evert Tornberg.
De långa operationsköerna ökar dessutom kostnaderna för kommunen när patienter som Marianne Ek upptar en plats på Umeå Norra korttidscenter.