Hon har varit öppen och berättat om sin cancer och det hon varit med om, ibland med en liten dos galghumor för det är viktigt att få skratta också mitt i det jobbiga, menar Malin Styrke.
Det var under senhösten för ganska precis tre år sedan som hon hittade tumören. Malin Styrke stod i duschen och tvålade in sig när hon plötsligt kände den, en liten hård ärta. Från början var hon inte särskilt orolig, men bestämde sig ändå för att ringa vårdcentralen.
– Jag hörde direkt att de tog det här på allvar och remissen till en mammografi kom redan efter några dagar. Kort därefter fick jag komma på undersökning där de också tog en biopsi, berättar hon.
Malin minns exakt vad hon gjorde när det första samtalet från läkaren kom. Hon skulle just gå in och titta på en dansföreställning när telefonen ringde.
– Läkaren sa att de hittat cancerceller, hon pratade om remiss och operation, men jag hörde faktiskt ingenting. Det var som en dimma, jag lyssnade men tog inte in något. Dagen efter var jag tvungen att ringa upp henne för att få höra allt en gång till, och efter det kom paniken. Jag bröt ihop.
Det gick bara en månad från upptäckten i duschen till operation, berättar Malin, men under den tiden hann det snurra väldigt många tankar i huvudet om livet och döden och allt däremellan. Förutom cancerbeskedet ställdes Malin och hennes särbo dessutom inför ytterligare en omtumlande situation.
– Dagen före operationen fick jag frågan om jag var gravid. Jag skrattade och sa "nej, absolut inte!" men var ändå tvungen att ta ett test. Jag har en son och min särbo har stora barn och vi hade inte planerat för fler, men tanken på en sladdis fanns ändå. Och så visade det sig att testet var positivt.
Malin tog fler test och alla sa samma sak, hon var gravid i ett tidigt skede. Inledningsvis trodde läkarna det kunde räcka med operation och en strålning, vilket skulle göra det möjligt att behålla barnet.
– Vi levde i en liten bubbla trots att vi visste att det var först efter operationen som vi skulle få ett klart svar. Jag är nyfiken av mig och kvällen före det inbokade läkarbesöket gick jag in i min journal på nätet. Det blev en jobbig läsning som handlade om abort och fullskalig behandling, berättar Malin.
Cancern var mer aggressiv än läkarna först trott och dessutom av en sort som lätt triggas av graviditetshormoner. Malin avråddes bestämt från framtida graviditeter och fick i stället förbereda sig på riktigt tuffa behandlingar med cellgifter.
– Att inte få välja själv kring det här med barn var lite jobbigt, men vi kom rätt snabbt fram till att det blir bra ändå. Jag klippte en kort frisyr som jag aldrig vågat testat tidigare, och sedan åkte jag och särbon till Stockholm för att köpa fina sjalar, peruk och snygga hattar. Jag kittade upp mig helt enkelt och ett par veckor senare rakade jag av allt hår, säger Malin och skrattar lite.
Att börja arbetsträna 25 procent känns jättebra, förklarar Malin Styrke, som fortfarande behöver vila mycket för att energin ska räcka hela dagen. Även om det går långsamt, vilket ibland kan vara frustrerande, så går måendet framåt.
Hon har skrivit öppet på bland annat Instagram om det hon varit med om. Ibland skymtar galghumorn fram, för även när det är jobbigt måste man ibland få skratta åt alltihop, konstaterar Malin. Att ha en familj som alltid stöttar och hjälper har varit en otrolig gåva, och även inom vården har hon alltid känt sig omhändertagen och lyssnad på.
– För mig har det också varit värdefullt att prata med andra som varit med om samma sak. En vän som haft cancer gav mig bra tips och råd om hur man man hanterar sitt mående och tack vare en Facebookgrupp för lite yngre kvinnor med bröstcancer har jag fått många nya vänner. Till exempel var jag skrivkompis med Hanna Ekwall. Vi fick cancerbesked ungefär samtidigt, och det var oerhört jobbigt när hon gick bort, berättar Malin.
Behandlingen pågick under två år och när det var som värst orkade Malin inte göra annat än att ligga i sängen. Sonen Julian var inte ens sex år när hon fick diagnosen och att inte orka leka med honom på samma sätt som tidigare skapade ibland känslor av otillräcklighet.
– Vissa dagar låg vi bara och såg film tillsammans, men att få vara nära varandra räcker faktiskt, det vet jag ju. Pandemin slog ju till ungefär samtidigt som jag blev sjuk, men Julian kunde i alla fall följa med första gången jag fick min behandling. Vi satt där och spelade Uno i tre timmar och det var jättebra att han fick se vad som hände.
Efter sex vändor med cytostatika och flera andra behandlingar är cancern i dag borta, men det är tyvärr inte samma sak som att vara fullt återställd. Malin, som varit professionell dansare och PT med egna företaget Styrkestudios, har varit tvungen att lära känna sin kropp på nytt. Skillnaden rent fysiskt mellan den hon var före och efter cancern är stor, och det kan vara frustrerande.
– I måendet är jag inte alls där jag trodde jag skulle vara. Jag har en uttalad fatigue, ett trötthetssyndrom, och måste ibland sova flera timmar om dagen. Min läkare har berättat att det kan ta flera år att komma tillbaka, men det är svårt att inte vara duktiga fröken hela tiden. Nu har jag i alla fall äntligen börjat arbetsträna 25 procent och det känns så bra att få ett sammanhang igen.
Att skaffa hundarna, först Ayla och nu senast lilla Iza som är med på bilden, var ett lyckokast. Malin Styrke och särbon skaffade Ayla i början av pandemin och att gå med henne i skogen har varit en stor källa till glädje och energi, berättar Malin.
Beslutet att skaffa hund i början av pandemin var också ett riktigt lyckokast, berättar Malin. Familjen välkomnade först Ayla, en flat coated retriever som nu är två år, och nyligen anslöt Iza, valpen som öser kärlek och pussar över alla som kommer i hennes väg.
– Att vara ute i naturen med hundarna ger mig väldigt mycket energi, det är ett livselixir och en ständig källa till glädje. I dag uppskattar jag verkligen de små glädjeämnena i livet på ett helt annat sätt. Skogspromenader i hällregn, eller som i går när jag och Julian hade myskväll med ansiktsmask och film. Det är de sakerna som är de viktigaste.
Även om Malin ibland känner att hon står på samma fläck och stampar brukar hennes psykolog på onkologen påminna henne om att hon faktiskt är på en helt annan plats i dag jämfört med för ett år sedan. Såväl försäkringskassan som arbetsförmedlingen har manat henne att känna lugnet och skynda långsamt, och Malin lyssnar, samtidigt som drömmarna om framtiden så sakteliga börjat ta form.
– Jag har fått den hjälp jag behöver överallt och det är jag oerhört tacksam för. Nu är det upp till mig att hålla mig till rehabiliteringsplanen, för även om jag vill så många saker måste hälsan komma först. Hittills har alla återkontroller sett bra ut så 2025 kan jag bli friskförklarad och sedan drömmer jag om att jobba med djur och natur i framtiden. Men ett steg i taget.