I början av juni kom Inspektionen för vård och omsorg, IVO, med ett beslut i fallet Emmy. De riktar skarp kritik mot socialtjästen i Piteå för att ha misskött hela ärendet. Socialchefen bad också barnet, föräldrarna och familjehemmet om ursäkt.
Kritiken förklarade bakgrunden till att Emmy hämtades under dramatiska former från NUS för drygt ett år sedan. Men IVO riktar inte någon skarp kritik mot socialtjänstens agerande i samband med överflytten, som Norran berättat om i flera artiklar.
Nu förklarar den som tog beslutet, Pia Karlsson, hur de tänkte.
Socialtjänsten åkte över länsgränsen och hjälpte till att hämta barnet mitt i natten, de försökte lura till sig barnet från familjehemmet och rycka barnet ur familjehemsmammans famn. Dessutom fick de kritik av akuten för dåligt beteende.
Det framstår som om socialtjänsten kan ta till i princip vilka metoder som helst för att driva igenom en överflytt – stämmer det?
– Nej, det är inte alls optimalt. Nämnden måste alltid sträva mot en så bra överlämning som möjligt. Som vi fick till oss gjordes försök tidigare samma dag och sedan blev det ändrade förutsättningar. Ställningstagandet från socialtjänstens sida gjordes då mot bakgrund av barnets bästa. Det framgår av beslutet att det inte fanns samtycke till placeringen från föräldrarna och då har socialnämnden att ta ställning till om man kan använda tvångslagstiftning för att hindra flytt. Här bedömde man att de inte kunde använda den. Sedan finns det brister i dokumentationen också och när det gör det kan man ställa sig frågande till om de verkligen gjort bedömningen.
Hon tillägger att när barn ska återförenas med sina föräldrar så måste alla som är delaktiga arbeta för barnets bästa. Men det fungerade inte här.
Pia Karlsson betonar också att socialnämnden hela tiden ska följa upp och bevaka barnets behov under en placering och följa utvecklingen.
– Man kan aldrig lova ett familjehem att ett barn ska vara placerat där hela sin uppväxt. Och att man, som i det här fallet, inte följer upp placeringar har vi under åren sett som ett riskområde.
Hur vägs olika parters uppgifter mot varandra när det finns motstridiga uppgifter om det som hänt?
– Den som är part i vår granskning är socialnämnden. Vi ska se till att de följt alla lagar och det är de som ska yttra sig. Sedan är vi inte en myndighet som ska avgöra vems uppfattning som är den rätta i en specifik situation. Vi ska vara objektiva. Nämnden är också ytterst ansvarig för att personal utför arbetet på ett bra sätt.
Det finns alltså ingen som kan slå nämnden på fingrarna ifall de inte bryr sig om hur socialtjänsten sköter sig?
– Det är IVO:s uppdrag – sedan har vi olika sanktionsmöjligheter. Det är nämndens ansvar att utreda vad som hänt. Där behöver man vara ödmjuk och professionell, personalen behöver stöd och handledning och planeringen i en sådan här situation ska göras med god framförhållning. Sedan kan saker inträffa under färdens gång som förändrar förutsättningarna.
Det låter som ett tandlöst system – hur ser du på det?
– Vi granskar om regelverk följs och här visar vi att man brustit allvarligt.
Hur kan de inblandade då få upprättelse?
– Det måste en juridisk kompetens uttala sig om.
Det blir alltså en rättslig fråga?
– Ja, precis.