I november 2019 tog Erik sitt sista andetag.
På Umeås rättspsykiatriska restriktionsavdelning finns två rum där patienter kan bältesläggas eller hållas avskilda under kortare perioder från övriga patienter. I korridoren finns även ett tredje rum, som förutom en säng och en madrasserad dörr, saknar inventarier. I nio år hölls Erik där, avskild från övriga patienter.
Patienten som bodde i rummet är i dag död. När han levde sågs han som en av Sveriges farligaste män och var en av de personer som spenderat längst tid inom den svenska rättspsykiatrin. Västerbottningarna kände honom antagligen bäst från tidningsrubrikerna om “dubbelmördaren från Överklinten”, då han mördade båda sina föräldrar i början av 80-talet.
Ingen har kunnat föra Eriks talan i rätten, då han varken har velat prata med eller träffa sina ombud. Han kommunicerade dessutom med bara enstaka ord, detta till följd av att han konstaterats ha en intellektuell funktionsnedsättning och en mycket svår form av autism. Enligt överläkare på avdelningen ville han inte lämna rättspsykiatrin, han såg avdelningen som sitt hem, ett hem han egentligen skulle ha lämnat nästan 20 år tidigare.
Det sista året som Erik var en fri man var 1982. Då var han 19 år gammal.
Redan som femåring började Erik visa tecken på att “vara orolig”. Under sina skolår studerade han vid olika särskolor. Under en kortare period gick Erik i vanlig skola, han fick dock återigen byta då han blev mobbad av andra elever. Han beskrevs som fåordig och med en påtaglig samlarmani. Erik kunde få vredesutbrott som gjorde att han slog sönder fönsterrutor och knäppte av glasögon på personer som han fann provocerande.
Två år innan Erik begick mordet på sin pappa, diagnostiserades han med en intellektuell funktionsnedsättning, tidigare kallat utvecklingsstörning, samt konstaterades ha en mycket svår form av autism.
Två år innan Erik begick mordet på sin pappa, diagnostiserades han med en intellektuell funktionsnedsättning, tidigare kallad utvecklingsstörning, samt konstaterades ha en mycket svår form av autism. Ingen psykisk diagnos har nämnts under de år som Eriks vårdats inom rättspsykiatrin.
– Jag har träffat ganska många med en autismdiagnos och jag placerar nog honom som en av dem med de kraftigaste kontaktstörningarna. Hans förmåga att förstå att det finns kommunikationsmöjligheter var störd, om än lite varierad, säger Sven-Olov Edvinsson, som tidigare suttit i Statens medicinsk-etiska råd och är överläkare vid Umeå universitetssjukhus. Edvinsson är också centerpartistisk politiker i Umeå.
Efter att pappan mördats placerades Erik på Umedalens sjukhus. Eriks mamma följde med honom och spenderade natten på psykiatrin samt satt med under förhöret som hölls med Erik dagen efter. Efter mordet ska Erik ha berättat att något hemskt hänt och att “pappa såg ut som ett spöke”.
– Jag kan ifrågasätta om han verkligen förstod konsekvenserna av vad han gjorde. Det är inte självklart. Även med dagens brottsbalk kan man inte döma en person till fängelse om personen inte förstår konsekvensen av sin handling. Därför blev det rättspsykiatrisk vård för Erik i stället, säger Sven-Olov Edvinsson.
Två år senare fick Erik en beviljad permission från Umedalens sjukhus och begick då mordet på sin mamma, då han inte ville lämna hemmet för att åka tillbaka till psykiatrin. Den femte januari 1984 publicerade VK en artikel där en representant för den dåvarande utskrivningsnämnden, prästen Rolf Nyberg, var intervjuad. I artikeln står det bland annat:
– Det är fruktansvärt det som hänt, säger Rolf Nyberg och ställer samtidigt frågan: vem vågar nu släppa ut honom? 21-åringen kommer att bli ett förvaringsfall.
Och så blev det. Någon rättegång efter mordet på mamman hölls aldrig, i stället blev Erik åter placerad på Umedalens sjukhus och kom att spendera resten av sitt liv inom rättspsykiatrin. Erik flyttades 1995 till Norrlands universitetssjukhus för avlastning, där blev han kvar då Umedalens sjukhus kort därpå stängdes.
Den svenska rättspsykiatrin är i grunden inte utformad för personer med Eriks funktionshinder, den är riktad mot patientgrupper som lever med psykiska diagnoser, exempelvis psykossjukdomar. Vårdbehovet för personer med funktionshinder kontra de som lever med psykiska diagnoser skiljer sig från varandra, detsamma gäller förväntan på patientens möjlighet att förbättras.
– Just gruppen som har autism och intellektuell funktionsnedsättning är nog svår för rättspsykiatrin att hantera. Vården inom rättspsykiatrin är egentligen inte anpassad för de personerna. En rättspsykiatrisk avdelning är inte ett LSS-boende eller någon annan form av stödboende, säger Tova Bennet, juris doktor i straffrätt, samt lärare och forskare vid Lunds universitet och vid Universitetet i Bergen.
På Umeås rättspsykiatriska restriktionsavdelning finns två rum där patienter kan bältesläggas eller hållas avskilda under kortare perioder från övriga patienter. I korridoren finns även ett tredje rum, som förutom en säng och en madrasserad dörr, saknar inventarier. I nio år hölls Erik där, avskild från övriga patienter.
Det finns dock inget alternativ i den svenska brottsbalken för personer med funktionsnedsättningar som döms till brott. Rättssystemet är utformat på ett sätt som innebär att alla ska kunna ta ansvar för de brott som har begåtts, även om man inte förstår brottet, varken dess konsekvens eller inverkan.
– I praktiken är det svenska systemet ganska likt hur det fungerar i andra länder, men den stora skillnaden är att den här mannen satt i rättspsykiatrin dömd för brott. Om han hade bott i Norge så hade man kunnat konstatera att det här är en person som inte är ansvarig för sitt handlande på ett normalt sätt. Då måste den personen hanteras på ett annat sätt än andra som har begått mord, säger Tova Bennet.
1998 skickar specialistläkaren vid NUS en ansökan om att Erik ska flyttas från rättspsykiatrin och i stället få vård via LSS. Där går det att läsa att “/.../ Erik borde inte vara där längre, varför utskrivning planeras. Dock förutsätter det stöd till honom beträffande boende, omvårdnad samt aktivering.” I ett annat dokument nämns att Erik tidigare bältats flera timmar i sträck och ibland flera gånger i veckan. I Förvaltningsrätten konstaterades dock i början av 2000-talet att när Eriks behandlingsform förändrades och han i stället bemöttes utifrån sina funktionsnedsättningar och inte som om han hade en psykisk diagnos, avtog utbrotten, som sedan kom att vara näst intill obefintliga fram till 2010.
Erik beviljades LSS-stöd i början av 2000-talet och hade under flera år två kontaktpersoner på rättspsykiatrin som också var hans LSS-personer. Han gick på regelbundna promenader om cirka fyra timmar i månaden, efter flera år utan permission. Den utskrivning som specialistläkaren påtalade flera år tidigare resulterade i att försök gjordes att ordna en LSS-plats för Erik, i stället för att han skulle vistas inom rättspsykiatrin.
– Det fanns några problem med att skapa andra boendemöjligheter. Robertsfors kommun, som är en liten kommun, hade inga alternativ att ordna vården på ett annat sätt. Behoven är så pass speciella att man behöver skräddarsy. Det fanns ingen som hade mandatet att skräddarsy vården åt den här killen, säger Sven-Olov Edvinsson.
Trots att ansvarig specialistläkare för Erik alltså ansåg att han egentligen borde behandlas inom en annan verksamhet än den rättspsykiatriska, fanns inga andra alternativ att tillgå. Erik blev kvar inom rättspsykiatrin.
2010, fem år efter att ett försök gjorts för att hitta andra boendemöjligheter för Erik, lämnar Umeå rättspsykiatri in flera meddelanden om avskiljning längre än åtta timmar till Socialstyrelsen. Vad som har hänt går inte att utläsa i de kraftigt maskerade dokumenten, men från den dagen och över nio år framåt hölls Erik så kallad långtidsavskild. I handlingarna står det att hans utbrott återigen höjts medan hans funktion som människa sänkts till den grad att han inte längre kan vistas bland andra patienter. Från 2010 finns inte längre några dokument om att Erik ska få vistas utanför sjukhusinrättningen och det nämns heller inget om hans LSS-stöd fanns kvar.
”Det här är ett exempel på det sluttande planet. Svårigheterna tilltar, både hos personalen men också hos individen själv. Det sluttande planet gör att det blir svårare och svårare att hitta andra utvägar för personen. Det är ganska många år som det här till slut handlar om, över 30 år”, säger Sven-Olov Edvinsson.
– Det här är ett exempel på det sluttande planet. Svårigheterna tilltar, både hos personalen men också hos individen själv. Det sluttande planet gör att det blir svårare och svårare att hitta andra utvägar för personen. Det är ganska många år som det här till slut handlar om, över 30 år, säger Sven-Olov Edvinsson.
I stället inreds ett särskilt rum på restriktionsavdelningen. Rummet beskrivs som spartanskt, med bara en säng. Det finns ett badrum med dusch och en toalett i stål, samt ett slags förrum med ett bord och stol. Erik åt sina måltider vid det lilla bordet och om personalen inte låste direkt efter att Erik återvänt till rummet fick han ett utbrott. En källa från rättspsykiatrin beskriver att Erik inte hade något liv, även om personalen gjorde vad de kunde.
– Jag hade inga problem att jobba med honom och utföra det som skulle göras. Även om det kan låta inhumant, så behandlades han inte som en människa. Man fick rannsaka sig själv när man hade varit där. Det fanns inte så mycket att göra.
– På den tiden fanns det nog bara två personer i Sverige som behandlades på liknande sätt. Om han trivdes eller inte är det bara han som vet, han kunde inte uttrycka hur han upplevde vet. Den enda glädjen han hade i livet var när han fick mat.
Edvinsson menar att det finns två principiella systemproblem kring fallet Erik: det ena är att vuxenpsykiatrin generellt och rättspsykiatrin specifikt har en låg kompetens om hur LSS-rättigheterna kan gälla för personer som de har i sin vård.
Det sista året som Erik var en fri man var 1982. Då var han 19 år gammal.
Det andra problemet för Erik menar han var att det saknades en, som Edvinsson uttrycker det, “effektiv legal företrädare”.
– Det fanns ingen god man eller förmyndare som hade tillräcklig kompetens att driva ett sånt här fall och inget ombud heller. Företrädarskapet lyser nästan med sin frånvaro. Där saknas ju såna bestämmelser i den rättspsykiatriska lagstiftningen. Vem för talan för någon som själv har svårt att föra den? Det är ett systemfel som skulle kunna uppstå även i dag.
Erik hade däremot en företrädare som främst var ansvarig för Eriks ekonomiska intressen. Thure Jakobsson arbetade 42 år som polis och under en stor del av tiden var han Eriks förvaltare.
– När jag fick uppdraget som Eriks förvaltare så kände jag att jag ville hjälpa den anhöriga, honom var det liksom uteslutet att kunna ge någon hjälp från min del, det han kunde få var den medicinska hjälpen från läkarna, säger Jakobsson.
Varje dag fick Erik sin mat vid bordet på samma bricka, han kommunicerade med bara ett fåtal ord som “byt” och “ut”. När JO 2015 besökte avdelningen berättade personalen att Erik upphört med delar av sin personliga hygien och personalen hade borrat ett dolt titthål in mot rummet, så att de kan göra tillsyn av patienten utan att störa honom. Dörren var madrasserad.
– Han fick ett eget rum för de tyckte att han var svårhanterlig. Han kröp alltid in under täcket och man kom aldrig i kontakt med honom. Han placerades där nog också på grund av personalläget, man ville inte offra för mycket personal. Det fanns andra intagna som var i bättre behov att få vård. Man hade inte velat byta med honom, han hade en tuff tillvaro, säger hans förvaltare Thure.
“Erik vill åka hem”. Orden är handskrivna på ett randigt ark, utrivet från ett kollegieblock. För första gången på närmare 30 år har Erik uttryckt att han vill lämna Umeås rättspsykiatri, han vill hem till Överklinten. I IVO:s rapport står det “Det Erik begär finns inte. Patienten har varit på permission där en gång och kände då inte igen sig”.
Enligt uppgifter kunde Erik inte längre läsa, skriva och han kommunicerade bara med enstaka ord. Till slut gick det så långt att vården började misstänka att Erik drabbats av ett för tidigt åldrande eller en demenssjukdom.
Rummet som Erik bodde i saknade stimulerande element som tavlor, tv, dator och böcker. Det fanns heller inga aktiviteter för honom och han slutade att vistas utomhus, både med promenader och på rättspsykiatrins rastgård.
Någon permission som sträcker sig bortom promenader med personal finns inte dokumenterad sedan 1984, när Erik mördade sin mamma. I domarna i förvaltningsrätten går det bland annat att läsa: “Han tillhör ett särfall som sannolikt aldrig kommer att lämna vården.”
– Man kan säga att han blev fast i en gammal vårdform, därför att det var det som fanns. Tyvärr skulle nog samma sak kunna hända även i dag. Det är ganska svårt att hitta platser som klarar av att ge en allsidig vård, säger Edvinsson.
I november 2019 tog Erik sitt sista andetag, vad han dog av är okänt, men ingen Lex Maria upprättades efter hans död. Institutionsvård, medicinering och avskiljning var det sista han upplevde i livet. Han fick dock återvända till Överklinten igen, denna gång för att begravas.
37 år spenderade Erik inom rättspsykiatrin, närmare bestämt till sin död 2019, då 57 år gammal.