Nu berÀttar Dag Lidén för VÀsterbottens-kuriren om den ofattbart hemska hÀndelsen nÀr hans mamma Britta-Erika Sandberg, 24 ströps till döds, och som pÄverkat och format honom pÄ olika sÀtt. Som hans yrkesval.
Inledningen pÄ den hÀr artikeln Àr identisk med en tidningsrubrik hÀmtad frÄn rapporteringen om mordet, som skedde julhelgen 1968 i familjens lÀgenhet pÄ à lidbacken i UmeÄ. DÀr bodde Dag Lidén tillsammans med sin mamma och sin styvfar och sina tvÄ smÄsyskon.
â Jag var sju Ă„r och som för alla sjuĂ„ringar var mamma allt. Jag minns henne som snĂ€ll och omtĂ€nksam. Men jag minns ocksĂ„ att hon hade det jobbigt Ă€ven om jag som barn alla gĂ„nger inte kunde placera vad det var för nĂ„got. Hennes man, min styvfar, misshandlade henne och var allmĂ€nt elak sĂ„ jag mĂ€rkte att det var jobbigt. Ibland lĂ€t han vad det nu var han hade inom sig gĂ„ ut över mig. Mammas bröder hade förstĂ„tt hur det lĂ„g till, att mamma och vi barn inte hade det bra. De hade bestĂ€mt att de skulle komma och hĂ€mta mamma och oss barn och hjĂ€lpa oss till en tryggare och sĂ€krare plats, men mamma önskade att vi först skulle fira julen tillsammans. Det kanske var nĂ€r hon berĂ€ttade för sin man att vi skulle flytta som var en utlösande faktor?, funderar Dag LidĂ©n.
Han försökte försvara och skydda sin mamma nÀr hennes man, Dags styvfar, började misshandla henne den dÀr kvÀllen, annandag jul 1968.
â Det sista jag sĂ„g av mamma i livet var att hon vinkade bort mig. DĂ„ sprang jag och gömde mig pĂ„ ett stĂ€lle, som sjuĂ„ringar gör.
â Jag kĂ€nde sedan att jag inte klarat av att skydda henne. I polisförhöret talade jag om vad jag hade fĂ„tt i julklapp och lite annat. Att jag försökte rĂ€dda mamma höll jag inne med. Det kĂ€ndes som att jag hade misslyckats.
Hyreshuset dÀr mordet intrÀffade 1968.
Dag somnade pÄ platsen i lÀgenheten dÀr han gömt sig. NÀr han vaknade hittade han sin mamma död under en soffa dÀr mördaren försökte gömma undan kroppen innan han flydde frÄn lÀgenheten.
â Jag gjorde det som mamma brukade göra pĂ„ morgonen, koka vĂ€lling till mina smĂ„syskon och byta blöjor pĂ„ dem. Det gick vĂ€l sĂ„ dĂ€r.
DĂ„ ingen av de nĂ€rmsta grannarna öppnade dörren tog Dag pĂ„ sig lĂ„ngkalsonger och stoppade ner fötterna i ett par stövlar och gick till en grannfamilj tvĂ€rs över gĂ„rden dĂ€r kompisar till honom bodde för att hĂ€mta hjĂ€lp: âMamma ligger under soffan, hon Ă€r död!â.
â Det var som ett töcken med ett antal klara ögonblick. Det jag minns var att grannfrun sa att ânu har nĂ„gonting hemskt hĂ€ntâ och hon och nĂ„gon fler sprang ivĂ€g till vĂ„r lĂ€genhet. Jag blev kvar hos grannarna och började leka med deras pojkar varav en var betydligt Ă€ldre Ă€n mig. Han blev nĂ„gon form av lekterapeut med den ena leken efter den andra. Jag minns dock att jag var svĂ„raktiverad och satt mest och stirrade, berĂ€ttar Dag.
Polisens misstankar riktades mot den mördade kvinnans man och ett intensivt spaningsarbete inleddes. Efter tips frÄn en taxichaufför kunde polisen gripa mördaren i Olofsfors utanför Nordmaling dit han tagit sig med en stulen bil.
Dag Lidén, 7 Är.
En kort tid efter mordet togs Dag och hans syster om hand av moster Lotten och hennes man Karl-Göran Westergren i Lycksele, som blev deras fosterförÀldrar och som de Àven vÀxte upp tillsammans med. Dags lillebror blev adopterad av en familj i Eskilstuna.
â Jag hade tidigare varit mycket hos Lotten och Karl-Göran och deras tvĂ„ egna barn, sĂ„ det var ingen frĂ€mmande plats eller familj för mig. Det var en trygg plats dĂ€r ingenting egentligen saknades. Det som hade hĂ€nt var förstĂ„s mycket traumatiskt för hela slĂ€kten, inte minst för familjen som helt plötsligt skulle ta hand om tvĂ„ tillkommande medlemmar, men inget man pratade om inför mig. Jag fick inte ens gĂ„ pĂ„ mammas begravning, antagligen för jag skulle skyddas, berĂ€ttar Dag LidĂ©n.
â Att det var ett trauma för alla fick man lĂ€sa in pĂ„ andra sĂ€tt. Det var vĂ€l först i mina tonĂ„r efter direkta frĂ„gor av mig som jag började fĂ„ en inblick hur den nĂ€rmsta slĂ€kten hanterat det som hĂ€nt. Men, jag vet att mycket stannade inombords.
Styvpappan dömdes till fÀngelse. NÀr han hade avtjÀnat sitt fÀngelsestraff sökte Dag upp honom.
â Jag var i tonĂ„ren och ville minst sagt ge honom ett kok stryk. Jag sökte honom aktivt. En gĂ„ng nĂ€r jag kört moped de 13 milen frĂ„n Lycksele till UmeĂ„ hittade jag honom. Det blev inget kok stryk. Jag sĂ„g en sjuk och bruten man sĂ„ jag sa nĂ„gra mindre vĂ€l avvĂ€gda ord till honom innan jag körde hem igen.
PÄ gymnasiet gick Dag Lidén fyraÄrig teknisk linje utan direkta planer, men jobb inom byggbranschen eller inom fosterpappans Äkeri fanns i tankarna. Yrkesvalet blev nÄgot helt annat. NÀr han gjorde vÀrnplikten bestÀmde han sig för den militÀra banan.
â Mitt jobb Ă€r mer Ă€n ett jobb. Jag har ett kĂ€nslomĂ€ssigt förhĂ„llande till Försvarsmaktens uppgift - att försvara och skydda. NĂ„got jag misslyckades med som barn. Det jag gör i yrket kĂ€nns dĂ€rför angelĂ€get och viktigt. Det Ă€r ett exempel pĂ„ hur hĂ€ndelsen har prĂ€glat mig liksom att jag möjligen har varit vĂ€l beskyddande för mina barn. Det tycker jag i alla fall sjĂ€lv nĂ€r jag tittar i backspegeln.
Dag Lidén som liten pÄ besök hos sin farfar. Hans biologiska pappa försvann ur bilden nÀr Dag var nÄgra Är.
â Jag Ă€r ocksĂ„ tydlig vart jag stĂ„r i vĂ€rdegrundsfrĂ„gor. Jag har svĂ„rt att se pĂ„ eller lyssna av nĂ€r mĂ€nniskor fysiskt eller psykiskt angriper andra, eller inte agera nĂ€r jag ser andra fara illa av samma skĂ€l.
Dag Lidén har gÄtt lÄngt i det militÀra. Han Àr överste och chef pÄ arméstaben.
Vid olika situationer under ledarskaps- och ledningsgruppsutveckling har han berÀttat om hÀndelsen som format och prÀglat hans liv.
Sedan efter att Dag Lidén Àven gjort ett inlÀgg pÄ sociala medier om hÀndelsen kontaktade VK honom och tog initiativet till den hÀr intervjun.
â MĂ„nga kĂ€nner mig som översten Dag LidĂ©n och vad jag utrĂ€ttat i mitt yrke. Jag ville visa en annan sida Ă€n den yrkesmĂ€ssiga sidan och dĂ„ berĂ€ttade jag den hĂ€r historien för att förklara vad som hade format mig, mina val och beslut som tagit mig dit jag Ă€r i livet. Jag har bara fĂ„tt positiva reaktioner. Det hela utgĂ„r frĂ„n frĂ„gestĂ€llningen: "vem kĂ€nner man verkligen?".
Hans tanke Àr att det Àr fÄ mÀnniskor som man verkligen kÀnner. Vem Àr mÀnniskan framför mig? Vem finns innanför skalet jag ser?
Dag Lidén Àr stabschef pÄ arméstaben.
â Ofta kommer det fram först nĂ€r man befinner sig i den yttersta krisen - och i mitt yrke kan det vara för sent. Jag tycker att det Ă€r vĂ€rt att reflektera över. Oftast, skulle jag vilja sĂ€ga, klassificerar vi mĂ€nniskor utifrĂ„n det yttre kombinerat med förutfattade meningar. Det Ă€r en lyx man inte ska ta sig, utan lyxen ska vara att vara angelĂ€gen om att verkligen lĂ€ra kĂ€nna den som man har framför sig, sĂ€ger Dag LidĂ©n.
Han Àr nu 59 Är och gift med Carina Lidén (tidigare Karlsson frÄn Lycksele). De bor i Stockholm, har varit tillsammans sedan 1979 och har tre vuxna barn: Magnus, Fredrik och Katarina, och tvÄ barnbarn.
I barnbarnen Ellen, 3 och Ronja, ser Dag Lidén sin mördade mamma leva vidare.
â Jag ser slĂ€ktdrag i barn och barnbarn och sedan finns det Ă€ven en djupare del i det. Barn och barnbarn Ă€r ett tecken pĂ„ att livet gĂ„r vidare. PĂ„ sĂ„ sĂ€tt lever Ă€ven min mördade mamma vidare. Det kĂ€nns fint.