Nu berättar Dag Lidén för Västerbottens-kuriren om den ofattbart hemska händelsen när hans mamma Britta-Erika Sandberg, 24 ströps till döds, och som påverkat och format honom på olika sätt. Som hans yrkesval.
Inledningen på den här artikeln är identisk med en tidningsrubrik hämtad från rapporteringen om mordet, som skedde julhelgen 1968 i familjens lägenhet på Ålidbacken i Umeå. Där bodde Dag Lidén tillsammans med sin mamma och sin styvfar och sina två småsyskon.
– Jag var sju år och som för alla sjuåringar var mamma allt. Jag minns henne som snäll och omtänksam. Men jag minns också att hon hade det jobbigt även om jag som barn alla gånger inte kunde placera vad det var för något. Hennes man, min styvfar, misshandlade henne och var allmänt elak så jag märkte att det var jobbigt. Ibland lät han vad det nu var han hade inom sig gå ut över mig. Mammas bröder hade förstått hur det låg till, att mamma och vi barn inte hade det bra. De hade bestämt att de skulle komma och hämta mamma och oss barn och hjälpa oss till en tryggare och säkrare plats, men mamma önskade att vi först skulle fira julen tillsammans. Det kanske var när hon berättade för sin man att vi skulle flytta som var en utlösande faktor?, funderar Dag Lidén.
Han försökte försvara och skydda sin mamma när hennes man, Dags styvfar, började misshandla henne den där kvällen, annandag jul 1968.
– Det sista jag såg av mamma i livet var att hon vinkade bort mig. Då sprang jag och gömde mig på ett ställe, som sjuåringar gör.
– Jag kände sedan att jag inte klarat av att skydda henne. I polisförhöret talade jag om vad jag hade fått i julklapp och lite annat. Att jag försökte rädda mamma höll jag inne med. Det kändes som att jag hade misslyckats.
Hyreshuset där mordet inträffade 1968.
Dag somnade på platsen i lägenheten där han gömt sig. När han vaknade hittade han sin mamma död under en soffa där mördaren försökte gömma undan kroppen innan han flydde från lägenheten.
– Jag gjorde det som mamma brukade göra på morgonen, koka välling till mina småsyskon och byta blöjor på dem. Det gick väl så där.
Då ingen av de närmsta grannarna öppnade dörren tog Dag på sig långkalsonger och stoppade ner fötterna i ett par stövlar och gick till en grannfamilj tvärs över gården där kompisar till honom bodde för att hämta hjälp: ”Mamma ligger under soffan, hon är död!”.
– Det var som ett töcken med ett antal klara ögonblick. Det jag minns var att grannfrun sa att ”nu har någonting hemskt hänt” och hon och någon fler sprang iväg till vår lägenhet. Jag blev kvar hos grannarna och började leka med deras pojkar varav en var betydligt äldre än mig. Han blev någon form av lekterapeut med den ena leken efter den andra. Jag minns dock att jag var svåraktiverad och satt mest och stirrade, berättar Dag.
Polisens misstankar riktades mot den mördade kvinnans man och ett intensivt spaningsarbete inleddes. Efter tips från en taxichaufför kunde polisen gripa mördaren i Olofsfors utanför Nordmaling dit han tagit sig med en stulen bil.
Dag Lidén, 7 år.
En kort tid efter mordet togs Dag och hans syster om hand av moster Lotten och hennes man Karl-Göran Westergren i Lycksele, som blev deras fosterföräldrar och som de även växte upp tillsammans med. Dags lillebror blev adopterad av en familj i Eskilstuna.
– Jag hade tidigare varit mycket hos Lotten och Karl-Göran och deras två egna barn, så det var ingen främmande plats eller familj för mig. Det var en trygg plats där ingenting egentligen saknades. Det som hade hänt var förstås mycket traumatiskt för hela släkten, inte minst för familjen som helt plötsligt skulle ta hand om två tillkommande medlemmar, men inget man pratade om inför mig. Jag fick inte ens gå på mammas begravning, antagligen för jag skulle skyddas, berättar Dag Lidén.
– Att det var ett trauma för alla fick man läsa in på andra sätt. Det var väl först i mina tonår efter direkta frågor av mig som jag började få en inblick hur den närmsta släkten hanterat det som hänt. Men, jag vet att mycket stannade inombords.
Styvpappan dömdes till fängelse. När han hade avtjänat sitt fängelsestraff sökte Dag upp honom.
– Jag var i tonåren och ville minst sagt ge honom ett kok stryk. Jag sökte honom aktivt. En gång när jag kört moped de 13 milen från Lycksele till Umeå hittade jag honom. Det blev inget kok stryk. Jag såg en sjuk och bruten man så jag sa några mindre väl avvägda ord till honom innan jag körde hem igen.
På gymnasiet gick Dag Lidén fyraårig teknisk linje utan direkta planer, men jobb inom byggbranschen eller inom fosterpappans åkeri fanns i tankarna. Yrkesvalet blev något helt annat. När han gjorde värnplikten bestämde han sig för den militära banan.
– Mitt jobb är mer än ett jobb. Jag har ett känslomässigt förhållande till Försvarsmaktens uppgift - att försvara och skydda. Något jag misslyckades med som barn. Det jag gör i yrket känns därför angeläget och viktigt. Det är ett exempel på hur händelsen har präglat mig liksom att jag möjligen har varit väl beskyddande för mina barn. Det tycker jag i alla fall själv när jag tittar i backspegeln.
Dag Lidén som liten på besök hos sin farfar. Hans biologiska pappa försvann ur bilden när Dag var några år.
– Jag är också tydlig vart jag står i värdegrundsfrågor. Jag har svårt att se på eller lyssna av när människor fysiskt eller psykiskt angriper andra, eller inte agera när jag ser andra fara illa av samma skäl.
Dag Lidén har gått långt i det militära. Han är överste och chef på arméstaben.
Vid olika situationer under ledarskaps- och ledningsgruppsutveckling har han berättat om händelsen som format och präglat hans liv.
Sedan efter att Dag Lidén även gjort ett inlägg på sociala medier om händelsen kontaktade VK honom och tog initiativet till den här intervjun.
– Många känner mig som översten Dag Lidén och vad jag uträttat i mitt yrke. Jag ville visa en annan sida än den yrkesmässiga sidan och då berättade jag den här historien för att förklara vad som hade format mig, mina val och beslut som tagit mig dit jag är i livet. Jag har bara fått positiva reaktioner. Det hela utgår från frågeställningen: "vem känner man verkligen?".
Hans tanke är att det är få människor som man verkligen känner. Vem är människan framför mig? Vem finns innanför skalet jag ser?
Dag Lidén är stabschef på arméstaben.
– Ofta kommer det fram först när man befinner sig i den yttersta krisen - och i mitt yrke kan det vara för sent. Jag tycker att det är värt att reflektera över. Oftast, skulle jag vilja säga, klassificerar vi människor utifrån det yttre kombinerat med förutfattade meningar. Det är en lyx man inte ska ta sig, utan lyxen ska vara att vara angelägen om att verkligen lära känna den som man har framför sig, säger Dag Lidén.
Han är nu 59 år och gift med Carina Lidén (tidigare Karlsson från Lycksele). De bor i Stockholm, har varit tillsammans sedan 1979 och har tre vuxna barn: Magnus, Fredrik och Katarina, och två barnbarn.
I barnbarnen Ellen, 3 och Ronja, ser Dag Lidén sin mördade mamma leva vidare.
– Jag ser släktdrag i barn och barnbarn och sedan finns det även en djupare del i det. Barn och barnbarn är ett tecken på att livet går vidare. På så sätt lever även min mördade mamma vidare. Det känns fint.