Att forska om barnens livsfrågor och hur de förvaltas av skolan är otroligt spännande berättar Karin Sporre och Katarina Kärnebro. Det omfattande forskningsprojektet kommer bland annat att redovisas i en bok som förhoppningsvis kommer under nästa år.
– Barn har många funderingar, och det är tydligt att tidsandan och det som händer i världen påverkar, berättar Karin Sporre och Katarina Kärnebro, de två Umeåforskarna i projektet, för VK.
Den första studien om barns tankar kom 1970 och ett av målen då var faktiskt att ta reda på om yngre barn överhuvudtaget hade några existentiella funderingar, berättar Karin Sporre som är professor i pedagogiskt arbete vid Umeå universitet. Frågan kan kännas konstig i dag, men på den tiden fanns en föreställning om att barns tankar inte sträckte sig längre än till vad de skulle leka på rasten och liknande.
– Bakgrunden var att det hade kommit en ny läroplan och den tidigare kristendomsundervisningen skulle bli en icke-konfessionell religionskunskap. Livsfrågor var ett nytt inslag i kursplanen, och nyfikenhet fanns om vad barn tänkte på. Samtidigt fanns ett misstroende mot att barn skulle kunna ta till sig kunskap om religioner och livsfrågor, somliga menade att det var allt för abstrakt, förklarar Karin.
I studien som genomfördes av pedagogikprofessorn Sven Hartman med kollegor, fick några hundra barn i mellanstadieåldern bland annat titta på en bild av en fundersam pojke, "Anders" och sedan skriva vad de trodde att han tänkte. Undersökningen var den första i sitt slag och resultaten förvånade, barnen hade betydligt mer på hjärtat än många trott.
Varje litet svar är en hel värld i sig, och Sven Hartman, menade att svaren skulle läsas lika långsamt som den tid det tog för barnen att skriva dem, berättar Karin Sporre.
Katarina Kärnebro, som är universitetslektor vid pedagogiska institutionen, visar delar av materialet som numera finns i Umeå universitets forskningsarkiv. Det är onekligen en unik skatt som gör det möjligt att resa 50 år tillbaka i tiden och kliva in i barnens värld som den såg ut då. Flera elever resonerar exempelvis kring frågor som rör krig, en annan undrar hur man ska "klara sig undan de stora pojkarna" och en tredje oroar sig för att skrivningen gått "åt pipan".
– Varje redogörelse är som en egen liten värld, och man blir berörd när man läser. Det har också varit tydligt när vi studerat materialet hur mycket barn plockar upp av det som händer i världen och hur tidsandan återspeglas, säger Karin.
– I studien från 70-talet finns till exempel en hel del tankar om månlandningen och rymden, som ju var väldigt aktuellt då, men många skrev också om krig, svält och elände i andra delar av världen. På slutet av 80-talet gjordes en ny undersökning och då dyker det till exempel upp tankar om hiv och kalla kriget, men också om kärnvapen, kärnkraft och ozonlagret, visar Katarina.
”Relationer och prestation har alltid funnits med, men vi tycker att det syns tydligare i dag”, berättar Katarina Kärnebro.
Studien som genomfördes på slutet av 80-talet var mer omfattande, och pågick under flera år. Även denna gång var det Sven Hartman som stod bakom forskningen, han hade även sammanfattat de tidigare resultaten i en uppmärksammad bok med titeln Barns tankar om livet, som kom 1986.
– I materialet från 80-talet är välfärdsstaten mer synlig, barnen skriver till exempel om socialbidrag, att hjälpa gamla och sjuka, och att det är orättvist att vissa är rika och har mat och godis, medan andra är fattiga och svälter. Framför allt Afrikas situation finns med både på 70- och 80-talet, förklarar Katarina.
Ett svar som formulerades på 70-talet. Eleverna som deltog denna gång fick skriva på dator, vissa var färdiga på fem minuter, medan andra ägnade hela lektionen att noggrant formulera sina funderingar, berättar Karin och Katarina.
Forskningsprojektet, som drog i gång 2019 då Vetenskapsrådet beviljade medel, är nu inne på sitt femte år och tanken är att det utöver internationellt publicerade forskningsartiklar också ska utmynna i en bok, en uppföljare till Hartmans kan man kanske säga.
Fem forskare i Umeå, Göteborg och Aalborg i Danmark är involverade i projektet, och några av dem har träffat mer än 200 mellanstadieelever i 10 skolor runt om i Sverige. Precis som i tidigare studier har barnen skrivit ner sina tankar, denna gång med hjälp av dator. Några äldre bilder, bland annat den på pojken Anders, fick gå i pension och i stället gjorde Umeåkonstnären Maria Persson ett antal illustrationer som eleverna funderat kring.
Studierna av Sven Hartman var inte arkiverade tidigare utan låg bara nedpackade i kartonger på ett kontor i Stockholm tills Karin Sporre såg till att det unika materialet flyttades till forskningsarkivet vid Umeå universitet. Karin Sporre och Katarina Kärnebro är de två Umeåforskarna som deltagit i projektet.
En del av tankarna om livet och framtiden liknar de från andra tidsepoker, men samtidigt finns det också skillnader.
– Relationer och prestation har alltid funnits med, men vi tycker att det syns tydligare i dag. Det finns ett ökat intresse hos barn vad gäller relationer och de ställer tydliga frågor om hur man till exempel ska göra med vänner, vilket kan ses som ett problem men också som något positivt. Skolan beskrivs alltid dubbelt, det är en plats för gemenskap men också en plats där man kan bli utesluten, säger Katarina.
Ett av svaren från undersökningen som genomfördes på slutet av 80-talet.
Undersökningen genomfördes innan kriget i Ukraina bröt ut, något som förmodligen skulle ha slagit igenom i barnens berättelser. En viktig fråga för många är däremot klimatet och miljön.
– Här finns ett drag av uppgivenhet, att ingen gör något åt det, men också en vilja att förändra, säger Katarina.
Forskningsprojektets syfte är inte bara att göra en djupdykning i barnens inre värld utan tanken är också att se hur skolan samspelar med eleverna. En av frågorna som undersökts är hur mycket plats det finns för livsfrågor i undervisningen i dag och om detta förändrats över tid.
– Syftet med 70-talsstudien var också att ta fram läromedel och utveckla undervisningsmetoderna, men det blev inte så mycket av det. Däremot, i läroplanen som kom 1980, fanns livsfrågor med som en del av religionskunskapen, säger Karin.
Den fundersamme Anders som barnen fick skriva om på 70-talet byttes ut till barn i olika sinnesstämningar som konstnären Maria Persson skapat.
Katarina har intervjuat flera lärare som vittnar om samma sak. Även om de skulle vilja diskutera den här typen frågor, finns varken tiden eller utrymmet att fördjupa förståelsen utifrån kunskapskraven i kursplanerna. Betygen har dessutom fått en större betydelse i den svenska skolan, samtidigt som möjligheten att samverka över ämnesgränserna har minskat. Det har ytterligare krympt utrymmet för livsfrågorna och existentiella dimensioner går förlorade.
I en skola där elevers frågor tas tillvara blir mötet med ny kunskap meningsfullt, det skapar goda möjligheter till lärande, tror både Karin och Katarina.
– Att ge utrymme för barns livsfrågor handlar om att se och bemöta eleverna och på allvar få dem att förstå att deras tankar är viktiga. Det handlar om att hjälpa eleverna att hitta sin plats i världen, att hjälpa dem att bli kritiskt tänkande medborgare.
På slutet 80-talet dyker det till upp tankar om hiv och kalla kriget, men också om kärnvapen, kärnkraft och ozonlagret, berättar Katarina Kärnebro.