För 20 år sedan samlade Djafaruddin ihop döda kroppar efter tsunamin och körde dem till sjukhus. Några av dem saknade kroppsdelar.
– När jag såg hur det såg ut i floden, med utspridda kroppar, skrek jag och grät, säger han.
Sammanlagt omkom fler än 220 000 människor i 14 länder i tsunamin på annandagen 2004. I Indonesien omkom 160 000 människor, även om den verkliga dödssiffran tros vara betydligt högre eftersom många aldrig återfanns, och många kroppar aldrig kunde identifieras.
– Här såg vi fäder och mödrar som grät, letade efter sina fruar, letade efter sina män, letade efter sina barn, säger Djafaruddin när han återvänder till platsen 20 år senare.
Fick bröd och vatten
Själv var han hemma då över 30 meter höga vågor slog in över land. Vägen utanför huset fylldes av människor som flydde. Han tog bilen åt andra hållet. Pickupen som i vanliga fall användes för att lasta trafikljus och vägskyltar under arbetstid fylldes den här dagen med människokroppar.
Senare anslöt militären och indonesiska Röda Korset. I skymningen, efter att ha hämtat och lämnat kroppar hela dagen, fick Djafaruddin bröd och vatten av sjukhuspersonalen.
– Eftersom vi var täckta med blod och lera gav de oss mat, säger han.
I flera år led han av traumat efter tragedin och när han minns barnen som ropade på sina försvunna föräldrar går det inte att hålla tårarna borta.
Återuppbyggnad
Den tidigare separatistledaren Muharram Idris ledde en gång tusentals personer i rörelsen Gam mot landets militär i Aceh. I dag är han i stället lokalpolitiker och anser att freden kom på grund av tsunamin.
Behovet att hjälpa dem som drabbats gjorde att separatiströrelsen och regeringen kom varandra närmare, vilket gjorde det möjligt att medla, säger han.
Sidney Jones vid tankesmedjan Institute for Policy Analysis of Conflict i Jakarta håller med.
– Tsunamin gjorde båda sidor mer intresserade av återhämtning och återuppbyggnad än att fortsätta konflikten, säger han.
Bland Acehs muslimska befolkning finns en utbredd uppfattning om att Gud skickade tsunamin som ett tecken på att konflikten måste avslutas.
När Djafaruddin passerar platsen där han samlade ihop de döda ber han för offren.
– Allah, min Gud. Ge dem himlen.