Det är inte så konstigt att påsken är ett mischmasch av seder. Det konstaterar Owe Ronström, professor emeritus i etnologi vid Uppsala universitet.
Påsken är nämligen två olika slags högtider som slagits ihop i en. Dels den religiösa högtiden, dels den mångtusenåriga högtiden att fira in våren. Och detta gör bara högtiden starkare eftersom alla kan hitta sin mening, menar han.
– Om man häller båda högtiderna i samma kärl kan vissa strunta i årstiden och i stället satsa på Jesus och korset. Medan andra kan strunta i Jesus och fokusera på årstiden. Alla blir glada! Överlag har kyrkan varit väldigt bra på att plantera religiösa ceremonier i redan existerande högtider, säger Owe Ronström.
Några av de icke-religiösa traditionerna har många tusen år på nacken. Som att äta lamm och ägg – vilket helt enkelt beror på att det finns gott om just sådant den här tiden. Andra traditioner kom senare. Att klä ut sig till påskkäringar utvecklades exempelvis ur de utklädningslekar som ungdomar började syssla med kring 1700-talet.
– Att klä ut sig och ställa till bus har förekommit under många högtider. Vi har till exempel så kallade staffansritter kring jul och inte minst halloween.
Blåkulla då?
– Det grundar sig i en gammal nordeuropeisk föreställning om att kvinnor som gett sig i lag med djävulen vid vissa tillfällen åker iväg för att träffa honom. Och det är särskilt vid övergångar, som till exempel från vinter till vår, som häxor troddes vara särskilt aktiva.
Traditioner är under ständig utveckling. Påskriset fick fjädrar under 1900-talet, men i dag ska fjädrarna helst vara i papper på grund av vår syn på hållbarhet och djurhållning.
Just påskriset har för övrigt rötter i såväl religionen som i årstiden. På 1600-talet blev långfredagsrisning ett begrepp: för att påminna om Kristi lidande piskade far i huset upp barn och tjänstefolk. Numera sätter man i stället riset i en vas och låter det få våriga knoppar.
Att påsken och dess traditioner lever kvar så pass starkt handlar också till stor del om familjen, enligt Owe Ronström.
– Sverige är inte så individualistiskt som många tror. Familjen är viktig och den långa påsken är ju en högtid som ger utrymme för familjeåterförening. Att mina barn kommer hem i påsk är vad jag själv ser extra mycket fram emot.