Thomas Sandell är en mångsidig formgivare och designer. Han har ritat bostadshus, kulturhus, hotell, villor och fritidshus, men också inrett butiker, museer och företag och designat soffor, stolar och lampor, väskor och kavajer.
I Sandellsandbergs lokaler i Vasastan lyser flitens lampa. I det öppna kontorslandskapet jobbar i dag 55 personer. Verksamheten går bra.
Sedan starten har vd:n och grundaren Thomas Sandell arbetat med både arkitektur, formgivning och design. Han har ritat stora flerbostadshus, kulturhus och hotell, men även små villor och fritidshus.
Han har också inrett butiker, museer och företag, formgett soffor, stolar och lampor men även designat väskor och kavajer.
– Jag säger ja till allt, säger han och ler lite försiktigt.
Varför?
– Jag gillar att jobba i alla skalor. Jag gör stadsplaner, jag har gjort den där ljusstaken och jag målar och har mig, säger han och sveper med handen mot akvarellerna på väggen.
Thomas Sandell säger att det dessutom är en fördel att stå på flera ben eftersom branschen följer konjunkturen. Går byggandet ned blir det en direkt påverkan på arkitektkontoren.
– Nu är det också en liten nedgång. Men då byter vi fokus och gör andra saker.
Går ofta i arv
I dag är han en av Sveriges främsta i sin genre. Men att han skulle bli arkitekt var långt ifrån självklart. I och för sig var han redan som barn duktig på att teckna, men han skulle bli en bra bit över tjugo år innan han förstod att det kunde användas i ett yrke. Första året på Arkitekturskolan var också lite av en prövning. Thomas Sandell berättar att han inte riktigt förstod vad som förväntades av honom medan många av de andra studenterna hade en förälder som var arkitekt.
– Det är lite så i arkitektyrket, det går ofta i arv. Jag var en total outsider och hade inte en aning. Jag var också van vid att få läxor och plugga. Här var det mycket upp till en själv att skapa sin utbildning. Fattar man inte det är det otroligt lätt att bara slinka igenom skolan.
Homogen grupp
Brytpunkten kom sommaren mellan årskurs ett och två när han som vanligt var hos släkten i Finland. Thomas berättar att de åkte runt i Jakobstad och tittade på hus ritade av den finske arkitekten Alvar Aalto.
– Någon förfärades över de där ”vita sockerlådorna”. Men jag tyckte att de såg ganska så tuffa ut. Plötsligt var det som att det klickade till i huvudet och jag blev fanatisk och började läsa allt om arkitekthistoria. Efter det var jag på skolan jämt.
Thomas Sandell, arkitekt och formgivare, fotograferad på kontoret inför hans sextioårsdag. Här med en modell av ett ännu obyggt hus.
Fortfarande har han en fot kvar på Arkitekturskolan, men numera som föreläsare. Om yrket går i arv i samma utsträckning som förr vet han inte. Däremot ser han att studenterna nästan till hundra procent rekryteras ur den välutbildade medelklassen.
– Det är en extremt homogen grupp av högpresterande elever som kommer från välbärgade familjer. Det är besvärande och gör vårt yrke lite fattigare och i förlängningen också arkitekturen. Det vore bra om det skakades om lite.
Gjort för trubbel
Thomas Sandell har beskrivits som en ”detaljernas arkitekt” med känsla för det nordiska och tidlösa. Husen han ritar ska stå minst i hundra år, gärna längre. Tyvärr är det inte alltid så byggandet ser ut i dag, säger han.
– Man är livrädd för att göra hus som är monotona och tråkiga – att återupprepa miljonprogrammet. I stället har man drivit det in absurdum med olika höjder och olika material. Om tjugo år kommer det där att kräva stora renoveringar. Det säger sig självt – tegel, puts, trä och plåt som möts är som gjort för trubbel. Nästa generation kommer att hacka på oss för det.
Vad drivs du av?
– Jag gillar att uttrycka mig i fysisk form, och se att det är möjligt – att saker och ting blir utförda. Gräver man djupare i sig själv är det kanske ett bekräftelsebehov. Lite, ”titta vad fint jag har gjort”, säger han och skrattar och berättar om ett av sina allra första jobb i slutet av 1980-talet då han inredde modebutiken ”Les enfants gâtés” i Stockholm på beställning av finansmannen Fredrik Roos.
– Det var fantastiskt att gå in där när allt var klart. Se att folk tagit mina ritningar på allvar och snickrat ihop allt. Även om jag är mycket mer säker i dag finns den känslan fortfarande kvar.