Clark Olofsson förs till Kreditbankens lokaler på Norrmalmstorg i Stockholm på begäran av bankrånaren Jan-Erik Olsson.
Hon var då 23 år. Med anledning av årsdagen återpublicerar Norran i dag delar av en intervju med henne från 2015, då hennes bok ”Jag blev Stockholmssyndromet – valvet, föraktet och mitt kärleksförhållande med Clark Olofsson” släpptes.
Norrmalmstorgsdramat tog en vändning när Janne Olsson krävde att Clark Olofsson, som vid tillfället satt i fängelse, skulle föras till banken. Efter ett regeringsbeslut beviljades detta. Rånarna och gisslan blir senare inlåsta i bankvalvet av polisen. Efter sex intensiva dygn – och en hård mediebevakning – kom så upplösningen när gas sprutades in i valvet. Händelsen – och Kristins relation med Clark Olofsson – gav senare upphov till begreppet "Stockholmssyndromet", som innebär att offer utvecklar lojalitet med gärningspersonen.
42 år hade gått när Kristin Enmarks bok kom ut och hon medverkade i tv-programmet Skvalan för att berätta sin historia. Norran fick då en telefonintervju med henne:
Det har gått 42 år – har du bearbetat händelsen?
–Jag har gått i terapi och att skriva boken var en bearbetning. Alltså att återuppleva allt det som hände där i bankvalvet. Men att bearbeta betyder inte att jag har kommit förbi de här rädslorna kring dramat.
Kristin Enmark, ursprungligen från Finnforsfallet, var som 23-åring en av gisslan under Norrmalmstorgsdramat. Här är hon tillbaka på platsen, 2015.
Om du ser tillbaka, vad var värst under och efter dramat?
– En sak var när polisen låste in oss i valvet och borrade i tid och otid, det var kolsvart i 13 timmar och vatten på golvet. Vi fick varken mat eller vatten. Sedan var det också väldigt jobbigt när gasen kom. Janne hade sagt att han skulle skjuta oss om det kom gas.
Hur ser du på polisens agerande?
– Det fanns ingen samordning och det kom in poliser från hela landet som skulle ”knäppa Janne”, så att säga. Några saker jag är extremt kritisk mot är att de låste in oss. Vi fruktade för våra liv. För när polisen agerade, då agerade Janne också. Det andra var att de släppte in gas, det gör Anticimex när de ska ta kål på råttor. Polisen missbedömde situationen. Det jag vet är att om man blir utsatt för den där gasen i 15 minuter, så får man bestående hjärnskador. Jag har pratat med polisen om det, men de viftade bara bort mig.
När rånarna och gisslan låste in sig i bankvalvet utnyttjade polisen tillfället att barrikadera sig inne i banklokalen.
Hur ser du på begreppet Stockholmssyndromet. Stämmer det med din bild av situationen?
– Nej, jag tycker att det är ett sätt att bara vifta bort oss i gisslan och undvika kritik. En idealisk gisslan är ju en kvinna som håller käften och litar på polisen. Vi i gisslan var rädda för ”räddarna”, så att säga. Även om Janne startade det hela, så agerade Janne när polisen agerade. Han blev rädd och orolig. Det blir katten på råttan och råttan på repet.
Vilken hjälp fick du efter dramat?
– Vi blev körda till en psykiatrisk klinik som var tom och helt nyrenoverad. Det var ju psykologer och terapeuter där, men den första frågan jag fick var ”Är du kär i Clark Olofsson?”. Så jag tycker inte att jag fick så mycket hjälp. Det fanns för många förutfattade meningar.
Tiden efter dramat var hon chockad, hade mardrömmar och fick hotbrev, berättar hon. Hon drog sig tillbaka och umgicks endast med nära vänner. Efter ett par månader slutade hon på banken.
–Jag kunde inte vara kvar, jag var för rädd helt enkelt.
Gisslan Kristin Enmark återförenas med mamma och pappa på sjukhuset efter Norrmalmstorgsdramat.
Du kom in på socialhögskolan och utbildade dig till psykoterapeut. Valde du yrkesbana på grund av dramat?
– Jag hade inte tänkt göra karriär inom banken, men hade det här inte hänt så hade jag kanske inte sökt in på socialhögskolan.
– Under dramat tyckte jag att polisen bara viftade bort mig, så för mig har det varit viktigt att människor känner att de blir hörda. Att jag lyssnar på dem. Någonting krossades ju där och det var min tro på att polisen och samhället är på min sida. Det finns situationer där andra saker går före än att skydda mitt liv. Jag har full respekt för polisen, det vill jag säga. Men de var nog ovana vid sådana situationer och visste inte hur de skulle hantera det.
Fotot visar gisslan Birgitta Lundblad, Sven Säfström och Elisabeth Oldgren. Stående ses Clark Olofsson. Bilden är tagen med en kamera som sänktes ner genom ett borrat hål i taket till bankvalvet.
Kan du berätta om din relation med Clark Olofsson?
–När Janne sa att Clark Olofsson skulle komma så kändes det katastrofalt. Men Clark visade ett intresse för mig och sa ”Jag ska se till att ingenting händer dig”. Han tog hand om mig litegrann de där dygnen och gav mig en trygghet som var otroligt viktig. Han var ju inte någon förövare, han var ditplockad av polisen.
Dramat är över och gisslan förs ut på bår från banken till de väntande ambulanserna.
Har du fortfarande kontakt med honom?
–Ja, vi har brevkontakt.
Kristin Enmark läser upp ett citat från ett brev från Clark, om hennes bok: ”Jag hoppas att dina ord blir mottagna med vänlighet och allvar och förståelse.”
– Han må vara kriminell, men han är fortfarande en människa. Han betydde jättemycket för mig och det håller jag honom väldigt högt för, säger hon.
I en senare intervju med tidningen Hemmets Journal 2016 betonar Kristin att hon inte blev kär i Clark på banken, men berättar att de senare, under en av Clarks permissioner, inledde ett förhållande.
– Det var en häftig passion, pang bara. Jag blev jättekär.
Relationen övergick sedan till vänskap. Kristin längtade dock efter barn och frågade Clark om han ville ha ett med henne. Hon blev gravid, men förlorade barnet efter ett missfall. I samma veva fick Clark ett långt fängelsestraff igen.
Kristin gick vidare i livet, men vänskapen mellan de två har bestått.
– Jag ser honom som en av de viktigaste personerna i mitt liv, säger Kristin.