Jonas Andersson (SD) och partikollegan Paula Bieler på väg in i plenisalen.
Det var rätt kaotiskt i Sveriges riksdag den dagen vi hade stämt träff med Jonas Andersson. Närmare bestämt den 14 november 2018. Då samlades alla 349 riksdagsledamöter i plenisalen för att rösta för eller emot Ulf Kristersson (M) som Sveriges statsminister. Rött för nej och grönt för ja. Och vi har ju facit i hand: Det blev flest röda knapptryckningar. Men den egentliga huvudpersonen för oss var inte Ulf, Stefan, Jimmie eller Annie utan Jonas Andersson som bor i Bergsbyn, strax utanför Skellefteå.
TV: Häng med Jonas Andersson in i riksdagshuset:
Klockan börjar dra mot tio på förmiddagen när vi träffas vid riksdagens presscenter. En något sammanbiten Ulf Kristersson sveper förbi, på väg mot den första presskonferensen direkt efter omröstningen. Vi kryssar mellan tv-kameror, andra partiledare, ledamöter, pressfolk och säkerhetsvakter. Det är lite puls och vi beslutar oss för att ta den långa, branta rulltrappan ner till det kafé som finns där.
– Det tar nog lite tid innan jag har vant mig vid allt det här och det är ganska stora lokaler så i början fick vi nya riksdagsledamöter en guidad tur, säger Jonas och beställer en kopp kaffe.
Vi tittar på kartan över Sveriges riksdag. Det handlar om nio byggnader, tretton ingångar samt förbindelser mellan vissa byggnader under jord. Lägg därtill hissystem, trappor och korridorer. De ringlar som artärer kring riksdagens hjärta: plenisalen, som vi nyss lämnat.
– Jag har gått vilse en gång, nästan i alla fall, när jag var på väg till riksdagens bibliotek, säger Jonas.
Kom du fram till slut?
– Nej, jag har inte varit där ännu, svarar han och skrattar.
Jonas Andersson är 46 år. I 35-årsåldern väcktes hans intresse för samhällsfrågor på ett politiskt plan. 2014 började han skriva debattartiklar och göra politiska inlägg via sociala medier, vilket året därpå mynnade ut i många följare som till exempel journalister och politiker. Det var då han fick kontakt med Paula Bieler, nuvarande migrationspolitisk talesperson för Sverigedemokraterna.
– Jag tyckte hon hade vettiga åsikter och var en politiker som jag kunde relatera till, säger Jonas.
Mitt i hetluften. Jonas Andersson var med vid första statsministeromröstningen.
Sverigedemokraternas lokaler. Där har Jonas Andersson sitt kontor.
Diskuterar med partikollega.
Får en lektion i beslagtagna föremål och vapen av riksdagens vakter.
Jonas Andersson delar rum med en partikollega. Det funkar bra, säger de båda.
Han tar det lugnt på ”Rännarbanan” – där brukar riksdagsledamöterna springa.
Jonas Andersson (SD) sitter bredvid Åsa Karlsson (S). De är båda bosatta i Skellefteåområdet.
Mycket nytt, men trivsamt. Så tycker Jonas Andersson att den första tiden i riksdagen varit.
2017 fick han fler kontakter och en inofficiell förfrågan om han kunde tänka sig att kliva in i politiken för Sverigedemokraterna.
– Jag sa lite skämtsamt att om en riksdagsplats skulle stå på spel så skulle jag hålla dörren öppen, men jag fortsatte att tacka nej fram till december 2017, säger han och ler.
Han tycker partiet står för det som ligger honom nära och har en vision i paritet med hans egen. Jonas Andersson kom fram till att han ville ge politiken en chans. Han träffade partiföreträdare och tyckte att de hade bra åsikter, var sunda människor med en god inställning kring vad som är bäst för Sverige och svenska medborgare.
– Och då blev det ganska lätt att tacka ja.
Jonas guidar oss till sitt kontor genom kulverten som kallas stanniolgränd och vidare till det östra riksdagshuset där två-kammar-riksdagen höll till. Ingången markeras av breda trappor och grova pelare. Där hölls riksdagens öppnande, med Jonas Andersson som en av de närvarande.
– Här känner man verkligen historiens vingslag, säger han, tittar sig omkring och fortsätter:
– Jag känner mig också väldigt ödmjuk inför uppdraget.
Nu, som nytillträdd riksdagsledamot för Sverigedemokraterna, är han ordinarie ledamot i socialförsäkringsutskottet, tillsammans med bland andra Paula Bieler. Utskottet hanterar migrationsfrågor, något som Jonas Andersson brinner för.
Paula Bieler har jobbat i riksdagen sedan 2011 och blev riksdagsledamot 2014.
– Jag tror att jag har kunnat föra vidare de erfarenheterna och kunskaperna, säger hon.
I Sverigedemokraterna riksdagsgrupp är cirka 50 procent helt nya och enligt Paula Bieler är det en bra mix både i ålder och i erfarenhet. För att ta hand om nya ledamöter hölls en inledande konferens med tips och trix om hur allt går till.
– Jag tycker att de har gjort allt de har kunnat och jag känner mig trygg, säger Jonas Andersson.
– Vi har minst en senior ledamot i varje utskottsgrupp som har koll på frågorna, tillägger Paula Bieler.
Vilka andra frågor ur ett norrländskt perspektiv är viktiga att driva?
– Naturligtvis är Norrbotniabanan jätteviktig och sedan bensinskatten. För de som bor utanför storstäderna går det ju inte åka kollektivt och i vissa familjer är man tvingad att ha två bilar, säger Jonas Andersson.
Sedan kommer han in på den bild av Sverigedemokraterna som han menar finns, men anser är missvisande. Jonas Andersson använder ordet ”nidbild”, och menar att partiet felaktigt framställs som både kvinno- och invandrarfientligt.
– Jag känner inte igen den bilden som ges i till exempel media. Jag har jobbat med ensamkommande barn i femton är och har fem döttrar som jag har stöttat i deras fotbollsengagemang. Jag har själv varit fotbollstränare och damfotboll ligger mig varmt om hjärtat. Jag kan säga att Sverigedemokraterna varken är kvinno- eller invandrarfientligt, säger han med eftertryck.
Hur kombinerar du det här jobbet med familjelivet?
– Min fru får ta ett jättestort ansvar och vi hade naturligtvis en diskussion innan jag tog det här uppdraget. Min familj förstod ju att det skulle bli förändringar men jag tror att de är stolta.
Den yngsta dottern är 9 år och den äldsta 26.
Jonas tillbringar tre till fyra dagar i veckan i Stockholm och har en övernattningslägenhet en halvtimme med tunnelbana från riksdagen. Han stiger upp vid halv-sjutiden och ibland slutar arbetsdagen inte förrän vid åtta-snåret på kvällen.
– Jag blir inbjuden till mellan fem och tio möten varje dag, men det går inte sitta med på alla utan det gäller att sovra.
Vi har kommit till Bankhallen, jo, det har tidigare varit en bank men ingår nu i riksdagens lokaler. Där pågår en utställning med föremål, främst knivar, som över tid beslagtagits av riksdagens säkerhetsvakter.
– Den här har vi beslagtagit i dag, säger en av vakterna och visar upp något som liknar ett kontokorts-fodral.
Han vecklar ut fodralet som döljer en kort, vass kniv.
– En 21-årig man sitter gripen nu, misstänkt för brott mot knivlagen, förklarar vakten och ser allvarlig ut.
Vi närmar oss entrén och slutet på besöket. På en rak fråga säger Jonas Andersson att patos och nyfikenhet är de två främsta komponenterna till varför han tagit uppdraget och att han är redo att ”kavla upp ärmarna” – alla kategorier.
– Det är enormt mycket att lära sig och ju mer man lär sig desto mer förstår man hur lite man kan. Det är litegrann samma sak här och det finns bara ett sätt att få erfarenhet och det är att vara här, säger han och fortsätter:
– Det jag vet är att jag måste ta mig ut mer i vårt eget län för att träffa folk, det är ju dom som har röstat fram mig.