Krister Iseby har tjänstgjort i Mali via Försvarsmakten, och är inte särskilt besvärad av värmen.
– För min del så känner jag att förmågan att hantera värme sitter kvar därifrån, men visst, framåt sextiden på kvällen är solen rakt fram här, så då får vi försöka söka oss här bakom träden, säger han.
Kolmilan görs för driften av byastugan, och så har det blivit lite av en tradition.
– Dels var det väl lite för affektion i början. Han som hade gården som jag har nu hade tonårssöner som han skulle lära göra kolmila. Så då gjorde de en pytteliten mila på en meter i omkrets och så började det. Sedan dess har det varit mila varje år här. Så nu kör vi 1,40 meter hög och 2 meter i diameter, berättar Krister.
Idag är det mycket förarbete med att hitta perfekt virke och grankvistar till kolmilan, men på 50-talet kolades även timmerhus upp. Efter kriget var behovet av kol stort, och då var det någon som höll igång åtta kolmilor i rad i närheten av platsen där dagens kolmila ligger.
Byborna har tillstånd från Räddningstjänsten för att köra kolmilan, främst för att de ska veta att om det.
– Vi pratar varje år med Räddningstjänsten för det kan ju bli stora rökridåer om inte vinden sliter sönder röken, och då kan någon som inte känner till milan ringa in det. Så vi har tillstånd från Räddningstjänsten och de är medvetna om det, så skulle det komma ett larm från Södra Sandträsk så kollar de med oss först. Men det är klart om de hade sagt nej hade vi inte kunnat köra. Men milan i sig är ju inte brandfarlig, säger Krister.
Det är mycket arbete med milan både före, under och efter driften. Krister säger att han säkert lagt ner 80 timmar den här gången. Om det räcker. Själv flyttade han till byn för tio år sedan, och hade vid tiden inte någon erfarenhet av mila. De som då höll igång hade bestämt att det var för mycket slit för de två, så de skulle sluta med kolmilan.
– Sedan vid något tillfälle fick jag nys om den, och tyckte det lät så kul, och ville vara med. Så då blev de eld och lågor och sa ja då fortsätter vi, säger Krister.
Hur mycket kol det blir varierar, men kolen packas i 60-liters säckar och det brukar alltid bli över 80 säckar.
– Det beror hur kolprocessen har gått. Sedan så görs det för byastugan och så säljer vi kolet, bland annat på loppisen vi har här nästa helg. Förr tog vi upp beställningar men det blev så krångligt så nu testar vi lite nytt, säger han.