Ing-Britt Vikström i sitt eget Eldorado: Södra Lidträsket.
Först trodde hon inte att det var sant. Inte förrän Försäkringskassan senare samma dag ringde och meddelade utslaget landade det: Efter tre års kamp hade hon vunnit mot Försäkringskassan. Högsta förvaltningsdomstolen, Sveriges högsta instans i socialförsäkringsmål, dömde till hennes fördel och hon fick rätt till halv sjukpenning på grund av sin värk.
– Jag kände en otrolig lättnad. Det jag kan göra nu är att söka sjukersättning (tidigare sjukpension), säger hon.
Ing-Britt Vikström lider av artrossjukdom. Den blir långsamt värre och sitter i fötter och händer. Händerna är värst åtgångna. Hon äter värktabletter som gör henne trött. Värken påverkar även nattsömnen och hon måste vila mycket. Ing-Britt har i många år jobbat inom handeln på livsmedelsbutik. Ett jobb som innebär tunga lyft, arbete med kylda och frysta varor och kassaarbete.
Smygande värk
– Jag har svårt att lyfta tungt och att göra pilliga saker med händerna, som att öppna burkar och hantera mynt. De här nya mynten, till exempel, de är så små, säger hon och håller upp båda händerna. De är stela och hennes fingertoppar är onaturligt böjda.
Korrespondensen från olika instanser har, genom åren, fått plats i den här pappersbacken.
Det var 1999 som värken kom. Smygande. Samma år som hon började jobba heltid.
– I december 2014 blev jag helt sjukskriven och efter 180 dagar blev jag utförsäkrad. Försäkringskassan ansåg att jag skulle söka ett annat heltidsjobb.
Ser framåt. Det gör Ing-Britt Vikström efter Högsta förvaltningsdomstolens utslag.
Vi har stämt träff i Södra Lidträsket, där hon och maken valt att bosätta sig. Utsikten över sjön är bedårande. Stranden går i en svag böj och som på ett pärlband, med ojämna mellanrum, ligger utombordare och roddbåtar uppdragna på den smala sandbanken.
– Det här är mitt eldorado och här hittar jag energi, säger hon spontant och tittar ut genom fönstret.
”Normalt förekommande arbete”
Vi backar i tid. När Ing-Britt blev utförsäkrad 2015 blev hon uppmanad att söka ett ”normalt förekommande arbete”, som det heter i lagtexten från 2012. Hon säger att ingen kunnat precisera vad det betyder.
– En handläggare på Försäkringskassan tyckte att jag kunde jobba som personlig assistent eller ”sitta i möten”. Jag undrar vad det är för jobb där man sitter i möten. Samtidigt vill jag säga att Försäkringskassans handläggare har sina direktiv och jag tycker synd om dom som jobbar där.
”Domen slår fast flera saker”Ing-Britt överklagade och krävde rätt till sjukpenning. I juni 2015 sökte hon tjänstledigt på halvtid för att kunna få a-kassa.
Sedan blev det många turer med Försäkringskassan och arbetsförmedlingen. Varje gång hon har fått avslag har hon överklagat. Sammanlagt en handfull gånger. Hon har vunnit i förvaltningsrätten, förlorat i kammarrätten och den 26 juni i år kom det positiva beskedet från Högsta förvaltningsdomstolen: Rätten till halv sjukpenning.
Ing-Britt visar upp hälsningen från Handels i samband med domen. Hon säger att de, liksom den egna familjen har peppat, under årens lopp.
– Då kunde jag sänka mina axlar och andas ut. Det är ju prejudicerande också eftersom det togs upp i sista instans. Det känns som om jag har vunnit mot ett system. Det känns jätteskönt och nu kan andra också få rätt. För min del kan jag släppa alltihopa – alla dessa fönsterkuvert som har kommit med posten, säger hon och ryser till.
Det blev champagne den där dagen i Linköping när beskedet kom.
Vad har drivit dig de här åren?
– Jag vet inte. Det är nog min tjurighet och den har jag från mamma, säger hon.
Hon har hunnit fundera rätt mycket på Försäkringskassans linje, det tvingande lagkravet utifrån politikernas beslut att arbetsförmågan ska prövas och det statiska förhållningssättet hon upplever att Försäkringskassans uppdrag innebär.
– Jag tycker att man ska göra individuella bedömningar, titta på sjukdomshistorik på varje person. Jag tror ett problem är att det finns de som fuskar, som inte tycker att de behöver bidra till systemet och det drabbar de som är sjuka på riktigt. Men det här handlar inte om ett bidrag, det handlar om en försäkring och jag har betalat in till systemet, säger hon med skärpa i rösten.
Jag tycker fler ska överklaga men jag tror inte att folk orkar
– En annan sak är att besluten släpar, man kommer inte vidare och jag tycker synd om dem som inte har ordnad ekonomi eller är psykiskt sjuka, hur blir det med dem? Samtidigt tycker jag att fler ska överklaga men jag tror inte att folk orkar.
När utslaget kom från Högsta förvaltningsdomstolen fick Ing-Britt blommor från Handels. Hon säger att de peppat och hjälpt henne mycket.
Nu tänker hon gå vidare med sitt liv, lägga kampen bakom sig och titta framåt. Som det ser ut nu kommer hon att jobba halvtid och söka sjukpenning för den andra halvan.
Vi började i Linköping och avslutar i Södra Lidträsket. En liten by fyra mil utanför Skellefteå där Ing-Britt och maken trivs utmärkt.
Vad vill du säga till andra i samma situation?
– Överklaga, ge inte upp och kontakta facket. Svenskar är lite för mesiga och jag tycker att vi borde bli lite mer besvärliga. Men jag är inte bitter, nu vill jag bara vara … här i Lidträsket och nu ska jag ta en promenad runt sjön.