Insynsskydd i glas minskar insynen samtidigt som det släpper in ljuset.
Annacarin Dahlberg valde trots ett stort konstintresse inte en estetisk gymnasieutbildning utan istället blev det fyraårigt tekniskt gymnasium på Balderskolan.
– Det har jag faktiskt en hel del nytta av i mitt konstnärskap eftersom jag har bra koll på olika maskiner och tekniker som man kan använda och jag har även nytta av att kunna göra tekniska beräkningar av insiktsskydden, berättar hon.
Hon tog dock varken ett teknikjobb eller satsade på konstskapande, utan efter nio år som hemmafru med fem barn arbetade hon istället hemifrån som frisör 1989–2005 i det egna bolaget Hårstrået som numera bytt namn till adstudio.
– Fast att vara frisör är ju också ett kreativt arbete.
Efter att hon slutade som frissa är det konsten som gällt för henne. Hon målar både i akryl och akvarell men att arbeta med glas har blivit hennes huvudfåra och utsmyckningar i offentliga byggnader och kyrkor är en specialitet.
– Det började med att jag gick en konstutbildning på Solviks folkhögskola för 18 år sedan och där upptäckte jag tjusningen med materialet.
Förutom de rena konstverken har hon också gett sig på att skapa insynsskydd i glas som minskar insynen samtidigt som det släpper in ljuset.
Annacarin Dahlbergs glaskonst finns bland annat på Skellefteå Airport.
– Det handlar då om blyinfattat glas eller kopparfoliemetoden som är en mer korrekt benämning. Här sätter jag ihop små glasbitar med hjälp av en kopparfolie. Sedan löds glasbitarna samman med lod av bly och tenn, säger Annacarin.
Tekniken uppfanns i slutet av 1800-talet av Sanford Bray och användes senare utvecklades senare under Louis Comfort Tiffanys ledning.
Dessa insynsskydd gör hon på beställning från kunderna. Det handlar då om allt från företag till privatpersoner.
– Varje ny beställning ger mig en utmaning som ska lösas insynsskydd till badrum där man inte vill ha gardiner är nog det allra vanligaste.
Annacarin sätter på kopparfilter runt glaset.
Det som driver henne vidare är lusten att skapa.
– Lusten verkar aldrig ta slut och ju mer jag håller på, desto mer idéer får jag. Det är som en positiv rundgång. Glaset är spännande och har liv i sig själv som ibland kan explodera i en sådan lyskraft att jag blir helt överraskad. Ljus och mörker ändrar bildens uttryck allt eftersom.
Hon vill ge betraktaren något vilsamt till både öga och hjärta.
– Något som finns kvar och som någon kanske kan hämta tröst ifrån, något som ger ro i själen, avslutar Annacarin Dahlberg.