Arvid säger att protesen underlättar det mesta i livet.
Det var den 14 december 2023 som olyckan inträffade. Arvid Öhgren och hans kollegor på ReMek AB arbetade med byggnationer på Northvolts område. Plötsligt lossnar ett gaffelstativ från en teleporter och rasar till marken. Konsekvenserna blir katastrofala. I olyckan omkommer Arvids kollega och han själv skadas svårt.
23-årige Arvid var industriarbetare när olyckan inträffade. På fritiden spelade han fotboll och innebandy och umgicks med sina vänner. En helt vanlig kille mitt i livet, med andra ord. I dag finns han kvar på samma företag, ReMek AB i Skelleftehamn, som arbetsledare. Han försöker fixa det mesta, men vissa arbetsuppgifter är praktiskt omöjliga att utföra. Så är det bara.
Det är på Arvids jobb vi möts. Han hälsar glatt, bjuder på kaffe och vi sätter oss ner i fikarummet.
Det har gått lite drygt ett år efter olyckan då din kollega omkom. Du själv förlorade en arm, krossade en fot och skadade mjälten. Är du återställd fysiskt?
– Jo, men det som tog längst tid var med mjälten. Jag menar att bli friskförklarad, sedan hade jag en bruten fot och lite problem med axlarna, men det har gått ganska bra, säger han.
Hur har den här tiden fram till idag varit för dig?
– Jo, men det har gått bra, skulle jag nog säga.
Han har en svart handske på vänsterhanden, eller där den tidigare satt. Det är en protes och Arvid fick den för bara några veckor sedan. Att prova ut en protes är en omfattande process, så han har varit i Örebro i omgångar, sammanlagt fyra gånger innan allt var klart.
Protesen gör skillnad i hans vardag och det var någonting han såg fram emot – det säger han. Men han säger också att det tar tid att lära sig hur den funkar och att vänja sig.
– Det är mycket att tänka på när man har en protes.
Berätta?
– Bara att veta hur jag ska ha den var lite svårt, så att det inte ska kännas klumpigt och det är ganska mycket som ska vara ergonomiskt, förklarar han.
Han har den på jobbet, när han ska ut och handla och exempelvis vid matlagning, men inte alltid när han bara är hemma. Den styrs med hjälp av Arvids biceps- och tricepsmuskler. Han visar.
Det var vänsterarmen han förlorade i olyckan. Arvid är högerhänt och ur den aspekten tycker han att han hade tur, om man nu kan påstå det, men han tillägger också att vissa saker nästan är omöjliga att fixa med bara en arm.
– Ta dragkedjor, till exempel, särskilt dubbeldragkedjor när det är två som du ska trä igenom. De var jättesvåra, säger han med eftertryck.
Han hade änglavakt vid den katastrofala olyckan.
Vad har varit svårast rent känslomässigt efter olyckan?
– Jag vet inte, inte så mycket egentligen.
Han beklagar oerhört mycket att kollegan omkom och säger att han själv haft ett nätverk av stöttande personer omkring sig sedan olyckan. Dels familjen, dels vänner och kollegor. Något som underlättat för honom.
Tänker du på olyckan någon gång?
– Nej, inte nu. Inte så mycket. Men i början då tänkte jag på den varje gång jag skulle sova och nu när jag ser en teleporter, så börjar jag tänka: ”Fan vilka läskiga maskiner”, typ. Men inte mer än så.
Han säger att han låg på sjukhus i en och en halv månad och var sjukskriven i cirka fyra månader. Sedan började han jobba 25 procent i en månad, det utökades till 50 procent och längre fram 75 procent tills han kunde gå upp till heltid.
Efter en tid blev det segt att vara hemma under sjukskrivningen, så han längtade tillbaka till jobbet igen.
Arvid Öhgren, 23-åringen som förlorade armen vid olyckan. ”I början då tänkte jag på olyckan varje gång jag skulle sova”, säger han.
Hans vänsterarm opererades två gånger men han säger att han inte haft så ont i den efter olyckan.
– Men vid den andra operationen, när de skulle kapa själva benet i armen så funkade inte bedövningen som den skulle, så då hade jag jätteont, säger han.
Han fick också skador i nyckel- revben och i bröstet, dessutom krossade han en fot och de smärtorna var värre än i armen.
Om du tänker tillbaka på den där dagen när olyckan inträffade. Vilka minnen sticker ut mest?
– Det enda jag har ett klart minne av är att jag ligger där och har ont. Ja, jag minns ju min kollega och hur han såg ut där han låg. Det kommer jag ihåg. För vi låg skavfötters, typ.
Du menar din kollega som omkom?
– Ja.
Har du förändrats som person efter olyckan?
– Ja, kanske inte i det vardagliga livet, men på jobbet är jag väl lite mer försiktig nu. Jag tänker till lite extra innan jag klättrar och allt möjligt sådant.
Att tänka säkert i olika arbetssituationer är något Arvid ser som en positiv effekt, om man nu kan påstå att det kan komma positiva saker ur en olycka med så ödesdigra konsekvenser.
I den förra intervjun som mina kollegor gjorde med dig sa du att du längtade tillbaka till fotbollen. Hur har det gått med det?
– Jaa, inte så bra, säger Arvid och skrattar till.
Men du spelar?
– Ja, första matchen sträckte jag mig efter typ 20 minuter, men fortsatte att spela i 20 minuter till. Andra matchen skulle jag egentligen inte spela, men då gjorde jag sju minuter till innan jag gjorde mig illa igen och tredje och sista matchen för året spelade jag i drygt 70 minuter.
Arvid Öhgren: ”Vissa grejer behöver jag hjälp med.”
Hur kände du när du gick ut på fotbollsplanen första gången efter olyckan?
– Jo, det var kul.
Du verkar vara ganska avslappnad som person och du har varit öppen och ställt upp på intervjuer efter olyckan?
– Jag har väl lite svårt för att säga nej och sedan tänker jag att det inte ska få hända igen. En sådan här olycka menar jag, så det är väl bra att berätta om det i förebyggande syfte, tänker jag.
Arvid är arbetsledare på ReMek AB i Skelleftehamn.
Skulle du säga att du har gått tillbaka till ditt liv som du hade innan olyckan?
– Ja, i princip. Men vissa grejer behöver jag hjälp med och jag spelade innebandy innan olyckan men det har jag lagt av med.
Själva orsaken till olyckan utreds, men den är inte klar än, berättar han.
– Jag ser fram emot att få veta vad de har kommit fram till.
Arvid, du har säkert hört det ett antal gånger, men du hade änglavakt vid olyckan?
– Jo, ja. Det var nära.