Åsa Strömbro vill rikta ett stort tack till den personal som vårdade henne för covid-19 nu i mars månad på Skellefteå lasarett.
Det var en helt vanlig dag, Åsa Strömbro klev upp ur sängen och tog sig an dagen. Vid lunch hostade hon plötsligt till, och det var ingen trevlig hosta. Sedan började hon nysa frenetiskt. Men allt avtog snart.
Åsa anade ändå oråd. Fastän hon inte kände sig särskilt sjuk gjorde hon ett dygn senare ett covidtest, och tog tempen. Då hade hon 39 grader. Testet visade också positivt. Efter några dagar i isolering kände hon sig fortfarande okej, men sedan vände det till det värre.
– Det blev tungt och jobbigt att utföra småsaker. Jag kände mig som en sköldpadda som låg på rygg, kämpade med andningen och hostade blodblandat slem. Nu är det illa, tänkte jag.
Benen bar knappt när hon skulle gå ut till taxin som tog henne till akuten. Där bedömdes Åsas värden vara så pass dåliga att hon fick läggas in. Hon orkade knappt gå en meter och fick syrgas.
–Jag fick ett eget rum med en sån där sluss där personalen måste byta sin skyddsutrustning så fort de ska in för att göra minsta lilla, säger Åsa.
Hon är imponerad över det fantastiska jobb som vårdpersonalen utförde.
– Det har pågått i ett helt år nu, och jag ömmar för hur hårt de jobbar. Men trots detta kan man se att de ler med ögonen, även om de är täckta av skyddsutrustning. De fick en aldrig att känna sig besvärlig, de var rara och snälla och jag kände att jag alltid kunde ringa på dem om det var något.
Sedan har det successivt blivit lite bättre, men Åsa sliter fortfarande med orkeslöshet och olika symptom, mer än tre veckor efter utskrivningen.
– Jag har till exempel väldigt intensiva mardrömmar, lukt och smak är annorlunda, kolsyrad dryck smakar syra. Allt luktar rengöringsmedel. Mycket av maten smakar sågspån. Jag blev också väldigt ljudkänslig, min vattenkokare lät som en borr. Men lufthungern är det som sänkt mig fullständigt. Att hela tiden tappa andan, kippa efter luft tar på mig både fysiskt och psykiskt.
En uppföljande lungröntgen ska göras längre fram.
– Jag skulle inte säga att jag är på andra sidan än, det känns mer som att jag är i mitten. När jag inte längre har svårt att andas, vågar jag nog ropa hej. Det går framåt, och det är jag glad för, men det går sakta, säger Åsa.