"Min mamma säger ´I Ukraina finns inget att göra, du kan bara tjäna lite pengar och vara rädd. Så du får stanna i Sverige.´ Och jag vill stanna här." säger Anton Sherstiachenko.
Tillsammans med Antons familj bodde paret ett år i en liten lägenhet tillhörande Antons moster i Kopparberg, som varit bosatt i Sverige de senaste 15 åren. Via Ukrainian Professional Support Center såg paret att Skellefteå kommun behövde arbetskraft inom vården, och efter en månad av ansökningar fick paret flytta och börja läsa svenska på Medlefors.
– Vi jobbade fyra dagar och studerade en. Efter ett tag slutade vi på Medlefors för att vi kunde svenska så bra. Det hade vi lärt oss av vår lärare i Kopparberg, säger Olga, 19 år.
– Vi lyssnar, lär oss och hoppas att vi gör ett bra jobb. Vi förstår det mesta, men om någon pratar bondska blir det svårt att förstå, säger Anton, 20 år.
Olga är utbildad laboratorieassistent och Anton är utbildad till ingenjör för kylsystem på båtar. När Ryssland invaderade Ukraina jobbade Olga i Odessa och Anton gick sitt sista år på utbildningen.
– I början ville jag inte åka någonstans. Jag hade min familj och mitt jobb i Ukraina och jag trodde att situationen skulle bli bättre. Antons mamma ringde och sa att vi borde åka till Sverige och ja sa nej. Efter att ha tänkt på det och pratat med min mamma insåg jag att om jag får chansen till ett bättre jobb och lön, då kan jag kanske hjälpa min familj, berättar Olga.
Anton hade haft praktik på ett fartyg och varit till havs i en månad. Han såg fram emot att komma hem och möttes av sin mammas order: ni åker till Sverige. Olga och Anton bor nu i en nybyggd hyresrätt i Skellefteå. När de skulle flytta ställde de sig i alla bostadsköer och ringde även upp fastighetsbolag med jämna mellanrum.
– En dag ringde de och sa att jag kunde välja på tre lägenheter. Vi hade 53 köpoäng och jag visste att andra har 3000 eller 4000. När jag fick samtalet skrek jag rakt ut, berättar Olga.
Att vara envis och försöka lösa problemen själva är en taktik paret alltid använder, och uppmuntrar andra ukrainska flyktingar till.
– Vi gjorde inte det i början, men nu har vi lärt oss, säger Olga.
Just nu kämpar hon för att de ska få tillgång till avancerad SFI, för trots Olgas och Antons språkkunskaper, möter de inte arbetsmarknadens höga krav.
– Många väntar på att saker ska lösa sig, det ska man inte. Det finns mycket hjälp att få i Sverige, men man måste ta den själv, säger Anton.
Olga och Anton pratar inte med sin familj om kriget utan håller sig uppdaterade genom nyheterna. Både familj och vänner är utspridda i Europa och USA, men en del bor kvar i Ukraina.
– Min lillebror bor i Odessa men jag hoppas att han kan flytta till min mormor som bor utanför staden. Han är nio år och behöver få träffa andra barn i skolan. Min mamma är dessutom sjuk, så en flytt hade möjliggjort för henne att fokusera mer på sig själv. Där mormor bor är det säkrare än i Odessa, säger Olga.
– Det finns inte lika många viktiga saker där, förklarar Anton.
– Ryssland bryr sig inte om vad som är viktigt, men det är ju färre boende där, säger Olga.
Innan kriget bröt ut hade Olga inte kunnat föreställa sig ett liv utanför Ukraina. Anton däremot har tidigare varit sugen på att bo i andra länder, men aldrig bestämt sig för vilket.
– Nu tänker jag att Sverige, varför inte? I Sverige är livet, jobb och bostad stabilt. Ukraina var inte ens stabilt innan kriget, tyvärr, säger han.
Trots den trygga vardagen paret ordnat ville Anton tillbaka till Ukraina i början av flytten.
– När Anton tvivlat har jag bett honom att tänka om. Vi gör mer nytta här, säger Olga.
Olga Patrashku hoppas kunna bli undersköterska genom att komplettera hennes tidigare utbildning som laboratorieassistent.
På sin lediga tid fixar de med lägenheten, plockar blåbär eller sitter hemma. På grund av oregelbundna arbetstider är det svårt att träffa kompisar som också jobbar. Tillvaron går dock inte att jämföra med hur de haft det tidigare. Odessa beskriver Anton som panikartat och den trångbodda boendesituationen i Kopparberg utan en heltidssysselsättning menar Olga var ohållbar.
– Om jag har möjligheten att stanna här vill jag använda den. Min familj tycker att det är bättre för mig också. De säger det inte, men jag tror att de förstår att det blir bättre även för dem, säger Olga.
Massflyktsdirektivet som omfattar ukrainska flyktingar kommer uppdateras 4 mars 2024. Beroende på hur situationen i Ukraina ser ut då kan direktivet ändras, vilket gör framtiden oviss för Olga Patrashku och Anton Sherstiachenko.
– Vi försöker att inte tänka på det nu, säger Olga.