Faktafel och rena missförstånd ska förstås ändras – men formuleringarna i brödtext bör vara journalistens egna.
Boendechefen ska inviga ett äldreboende. Allt är på förhand planerat och regisserat. Kommunikatörerna har till och med författat en artikel, som kan ligga till grund för artikeln som ska publiceras på tidningens webb inom ett par timmar.
Det klipps band och boendechefen håller ett improviserat tal som reportern spelar in. Viss kalabalik uppstår när en liten mus springer förbi i en korridor intill invigningen.
Efteråt kommer boendechefen fram till reportern och ber henne att inte nämna ”råttan”. ”Det här är ju en positiv sak för kommunen.”
När reportern kommer till redaktionen väntar ett mejl från en kommunikatör som ber henne skicka ett korr för godkännande. Hon mejlar tillbaka och säger att allt är inspelat ”jag mejlar om jag har några funderingar”.
Kommunikatören envisas – boendechefen kräver att se utkastet annars får reportern inte publicera artikeln. Reportern suckar och skickar det motvilligt. Tillbaka kommer ett korr som passerat inte bara boendechefen utan hans chef och en kommunikatör. Inga anmärkningar på fakta noteras, förutom att ”råttincidenten måste bort” men boendechefen har putsat till sina citat som nu snarare låter som en informationssida från en myndighet än ett spontant och inspirerat tal. Dessutom har man lagt till tusen tecken om sådant man tycker att artikeln saknar.
När reportern vägrar ändra på annat än fakta ringer boendechefen chefredaktören för att läsa lusen av henne för att reportern trilskas.
Ja, det här är en helt fiktiv beskrivning av något som blir allt vanligare i vår vardag – allt fler vill ha mer kontroll över det vi skriver. Men sällan handlar det om cheferna och politikerna i toppen.
Ofta är det personal ute i kommunal verksamhet och andra myndigheter som måste få sina citat godkända av sina chefer – trots att vi har yttrandefrihet – och mellanchefer som är rädda att trampa sina chefer och andra på tårna.
Här kommer justeringar som min chef kräver att ändras. Jag följer bara order.
Ofta gäller det inte granskningar eller känsliga ämnen – utan saker som är oproblematiska och positiva och oftast handlar det om att man vill formulera om snarare än att fakta är fel.
Ulrika Nohlgren.
Det kanske märkligaste korret var då jag skulle skriva om ett trevligt lokalt arrangemang. Ett 15-tal personer läste igenom utkastet, för att sedan föreslå en ny intervju med flera personer. Det blev ingen artikel.
Jag känner igen vårt samtal, även om jag skulle omformulerat vissa delar...men pressfriheten ska vi inte tumma på.
Det minsta problemet är att man struntar i skribentens yrkeserfarenhet och omdöme, det största att man väljer att bortse från pressfriheten.
Den handlar enligt Globalis om att ha medier som är ”oberoende och väljer själv vilka saker de vill sätta i fokus och rapportera utan inblandning från andra aktörer.”
Enligt Tidningsutgivarna innebär det i praktiken ”frånvaro av myndigheters förhandscensur av tidningar och etermedier. Ansvar för tryckfrihetsbrott och pressetiska övertramp utkrävs då istället i efterhand av ansvarige utgivaren.”
Sverige ligger fortfarande tvåa i världen i Globalis pressfrihetsindex – låt det fortsätta så.