Solen står högt på himlen. Peter Söderström, 59 år, har hanterat värmen genom att bada i havet varje dag sedan han och hustrun Kicki kom till sommarstugan i Skellefteå. Till vardags bor dom i Stockholm.
– Igår visade termometern i havet 25 grader.
Vilket är ditt smultronställe?
– Det är just stugan, säger Peter.
När Peters pappa gick bort för ett par år sedan fick han och en bror köpa sommarstugan.
– Brorsan och jag har alltid stöttat varandra. Och nu äger vi sommarstugan ihop men är där olika veckor.
Har du något tonårsminne att dela med dig av?
Peter berättar om ett minne från när han var 17 år. Han sommarjobbade på Kåge såg. I ett olyckligt ögonblick kapades alla tår på höger fot av.
– Det kändes som att mitt liv tog slut där, berättar Peter.
Han kämpade och kom på fötter och kan både gå och springa.
– Löpningen blev min stora kärlek.
En annan passion i Peters liv är att hjälpa andra.
Det senaste året har Peter haft ett uppdrag för Länsstyrelsen i Västerbotten som handlar om att beskriva hur utsatta kvinnor och barn ges stöd i länet när det kommer till boende. Och även se vilka möjligheter det finns att flytta på förövaren (oftast en man) istället för den som utsätts för någon form av våld (oftast kvinnor och barn).
Det märks att frågor om mäns våld mot kvinnor är viktigt för Peter. Han har under många år arbetat med att utveckla former för samarbete mellan polis, socialtjänst, myndigheter och kvinnojourer för att fokus ska vara på den individ som behöver hjälp.
– Idag finns det många kunniga socialsekreterare men det gäller att skapa rutiner som håller även om enskilda tjänstepersoner slutar, menar Peter.
– Det handlar om att förstå varandras roller och ansvar, säger Peter.
Om samarbetet inte fungerar kommer utsatta kvinnor att hamna i en rävsax.
– Bli hemlös eller att gå tillbaka till förövaren.
Den här märkliga ordningen uppstår när exempelvis en kommun vill ha stöd av en annan. Det kan vara så att en kvinna behöver byta bostadsort och lämna hemkommunen. Då kostar det pengar för den kommun som tar emot.
– Den mottagande kommunen kan i sämsta fall uppfatta fallet som social dumpning, säger Peter.
När det inträffar hamnar kvinnan i kläm.
Vilken är din största motgång?
För Peter har det alltid varit viktigt att bidra. I början av sin karriär arbetade han på Barn- och ungdomspsykiatri mottagning (BUP) i Göteborg. Barnens berättelser stannade hos honom och arbetet upphörde aldrig. Peter såg det som ett misslyckande att inte lyckas skärma av.
– Hur kan andra klara det här?
Det slutade med ett halvårs tjänstledighet där Peter reste ensam och tillslut kom på att han hittills inte vågat stannat upp.
– Jag tyckte inte om att vara med mig själv.
Resan gjorde det möjligt att hitta ett värde i att bara vara ensam. Med den insikten så återvände Peter till BUP för ytterligare några värdefulla år.
Några som gett Peter perspektiv är två undulater. Toby och Doris som kvittrat och flugit i lägenheten i nio år. Men under våren tystnade dem.
– Det var fantastiskt att se deras relation. När någon av dem blev sjuk så fanns den andre där till 110 procent.
I sommarstugan finns ett foto som visar hur paret sitter bredvid varandra på sin favoritplats vid öppna spisen.