Maanen skint oppa andörja da n Jan Kalscha Manne komme rännen oppätt backen diti bröiggstöuwurn n Franse, brorn hansch. He bröiggdes ju eint na mar derna, men n Franse bruke baka nager gaang vårt aar. Å sen ifjol var ju huse möteslokal för Bonska Akademin där n Manne var ständi sekreterar. Nu skull he vaal skönnt att sätt se atve bakuommern å värm se å tjänn tääven borta bakaneinga. Han rite opp skibaina oppätt vaiddjen å for börst a se snjön.
–Jaha, du to de hit i mörkren? He var n Franse som hadd hårt höre he stampe uta bronom.
–Jåda, när he jer se maneljusst som ikwell, no gar he bra, schwåra n Manne å snårke nalta. Därna ini stöuwurn sååt redan denader uti akademi-styrelsa. He var fastra deres, a Faster Rosa som dem saa, å frua n Manne, a SaraGretta.
Ja, de tjwåern hadd ju tjännd vårader som öinger å sen råke träffes i Stockholm i fjol! Å da dem foor ve tåge hamöver, deill Skelet, hadd he aterigen vorte e välstann mela dem, å nu vor dem gift. Desslikes djing dem redan i väntans tider, barne skull komma i mars! Dessutom, längst ein i aistreron, sat he n kar som n Manne aller hadd seitt förr: –Hampus hait jig, sa n å to i hanna. I ha vorte värve hit a åm Franse, han töittj att I ska lär me mar a bonska.
– Jåda, sa n Franse, n Hampus jer redan möittje dukti, men ve behöv ju nöij a krafter, nager öinger a aina som kånna bära bonska vidare.
Nöuw såg n Manne att karn var brano ong, ja, han var väl närmest n halvtjöling, tainkt n, da han såg åm sta opp. – Se olecklit bra att döu veill vara ve, instämd n Manne. Ve vili gärna hava öinger a aina ve ass. Ve jetta ju sjåa oppá se att bonska lev. – Eller vå seg du Faster Rosa? , sa n, å krama åm a. Ja ve töittj ju om dem som vara nalta eller ag, he vait du väl!
– Jåå, he vait I no Manne, men he jer som du ha dikte n gaang: ”Ve jetta vara hev, se att bonska lev”. – Jajamänsan, sa n å to tag i bröfjöla som han bruke domp ve då da dem haadd bestämd nanteing viktit. Nu sätte dem se först å too n kaffidroppa å n mjukkakusmörgas borti bröde som n Franse hadd baka. N Manne tågge nalta saakt å saa:
– I sag nanteing konstit da I rännd förbi gammskola deri Leillvattne. Hon ha ju vöre tom i maang ar, men nu lyyst he där, där ve bruke hava småskola! Vetta je om nan ha flöitte ein där? Naa, ingen hadd hårt om he, men a faster Rosa saa:
–Da I komme ham ve bussn en dag saag I nager stöittja som djing oppa vägen därna. He var eingen I tjänd at, men , jaa, dem ruve nalta kortväxt…
– Du ska seij att he ha börd komma turista fastän he jer veintern, saa a SaraGretta. He jer ju e välda hålloj om veintersemester nufförtin.
– Da jetta dem väl vara laangt sånnanett, borti sortn som aller fa no a snjön å mörkren, sa n Hampus.
– Jå, jå he feinns ju dem som töittj om snödrevan, blåkasnjön å nageltjälln, å he kånna ve väl utlova utan att löga, skratte a SaraGretta.
Dem voort olecklit vettandessjuk da he djälld lyse oppi gammskola, å n Manne to oppa se att taga reda oppa vå he var. Men sen börd n rapporter om vå böissfaltje veille att Akademin skull hjalp deill ve. He skull behöves nan att haall en studiecirkel i bonska. Nager öinger a böissbo hadd hårt a se. Dem sjåa inom åldringsvårdn å veille lär se bätter förstá vå gamlern saa.
Jaha, de behove kåånd då a SaraGretta intyga: Där hon arbaite hadd öingrenern frage vå he betydd att hava ”ilt di haschen” å att ”tjänn se ofölu”?Akademikara sååg oppa vorader å flire nalta: ”ilt å ofölu”
–Eint ruuve he se schwårt, men för de stackara som aller ha hårt bonska förr var he ju eint se jett. A Faster Rosa vart faijen. Hon veille gärna ta oppa se den utbildningen.
– Edjenteligen skull ju aall ve som hava föilld 50 ar eller mar ordna deill en liten kurs för barn å barnbarn, se dem förstá vå ve meern da ve tjänn ass nalta ussel, sa a. Men Akademin hadd fatt flair oppdrag.
– Aitt var att draga en ravelbit oppa 60-arskalase som vänte för n Agust deri Schwia. Han var ju hålle som en spjuver, å n Franse såg gla ut: - He tag I oppa me. I ha just sätte ihop n dikt som I tro skull paass, saa n, å dro opp e papper borti bakfeicka:
Om I våånn en miljon, se löckli I voort! I skull rust me n bil som kånd ga nalta fort.
I skaffe n sneickar å böiggd om huse Pensionärskuvös – a biljard nidi fuse
I gåtte no skaff me na finare vanor gå på teaater å långgolfbanor Beställ ham matn. N´ palt Milanesa he skull I beórder, å seittj der a jäsa Granna dem bjudd I på finare rätter dyrare viner, å varma servetter I hörnsoffa mine, vacker som sönna skull dem no seittj å suuck: Naij vå bönna!
Men fraga jer, hör he sen skull ga, för granna dem haadd ju eint mine raa. Skull dem da vili bju meg ham deill seg?
Na, I gåtte no taga e nöitt e steg Skaff me en samling a nöija bekanta Tocka som jig, som ha gott om slanta Herra ve tääv a Havannacigarraa damer se graann som...ja... Efraimsmarra! Suck...
Men fraga jer likväl - I jett no begrunn he – om eint he vor bätter I våånn femhunnre?
–OJ oj oj! Hedenna val no passande för n Agust, skratte a Faster Rosa, å denader halld ve. Da dompe n Manne ateridjen ve bröfjöla å annonsere sista oppdrage. He var se att Akademin var ombedd att djöra n kaart at älgjaktlage. Dem bruk ju begangern n kaart fra lantmäterie, men hon haav ju eint aall namna som dem behöv. He sanknes ola som Djörigråbba, Småge, Kusbaittjen, Nölfjöln, å maang ader. Dem veille alltså hava de hära namna oppa n kaart, å även förklaringa vå dem bety, om ve vetta he.
– Å värste, sa dem, var henna ve ”Nördfjärden”. He ska ju vara Nölfjöln förstass. ”Nörd” he vili dem icket haar. Hardö Hampus, vaitt om döuw å jig skull hjalpes at? N Hampus var eint naudu.
–Naij, he skull vara lastelit, sa n, I ha ju ag tainkt få vara ve å jaga älgen framöver. Jahapp! Da nu arbaite uti Bonska Akademin var fördele mela dem se var he änteligen dags för festmatn. Oppa menyn dan jenna var he feinka! Se dem doppe tunnbröde nidi koksön åååt, ve smöre atdeill, å leinnbärsyltn. Sen dro a SaraGretta fram nager morötter:
– Eint för att he var vanlit förr ve grönsakren atdeill feinka, men I tro ve jettaa lär ass eta dem. Magan val gla. He jer ju ag n sorts magahov ve bort hava. Dem vor eint naudu gnaga i se moröttren, om än n Franse småla nalta uti de där att eta ”kaninfore”.
– Jåå he jer nöttit för tennren dine ag, sa a SaraGretta. Dem fortsåtte gnaga oppá å wavel en stann, men se sag a oppa klacka: Nå nu jer he väl tin för aall kanina jenna att hoopp a ham, å viis att ve hava e hamgangshov ag, sa a.
Nager daga senare kalle n Manne ihop dem deill Gammskola, klacka tjwå. Han saa eint na mar. Men först skull dem träffes atve mjalkbole som sto kwar nära skola, sen de tider da bönnren bruke samles der å divel nalta einna mjalkhämtara skull hämtes a mejeribiln.
N Hampus komme först. Han stod där å sag sola lyys oppa nöijsnjön uta Leillträske. He var gode vackert. Han håårt en korp som glonke förbi och n stönkrak som skreije hart einna hon for in deri n gammasp. Men sen komme denader å dem knåra iväg diti skola. N Manne skråppe oppa dörn å n kweinn i n röklänning komme å öpne.
Vå var nu herna? Skolsaln var full. Faltje i röö å gra a klea stoo å arbaite allomstassom, men da kweinna to a blistre nalta redjält se komme dem å sätte se oppa nager skolbainka. Akademikara sätte se ag. Kweinna staig fram å hälsche dem välkommen. Hon presentere se som Lisbetta, å for berätt om vå dem djort däri gammskola.
–Förritin da haadd ve djura å bonngala, som ader a bönner. Ve bruke särskilt sei at om djura som voor uti feboern om sommarn se att dem eint skull fara iill. Om veinter voor ve uti fusa å stalla å vor behjälpli ve allehanda, men ve bruke armest aller vis opp ass för garsfaltje. Dem haadd e särskilt namen för ass. Dem kalle ass vittra. He vart möittje töst deri saln. No hadd ju akademikara hårt om vittra, men allri seitt na vitterfaltj. Dem fånnes alltså!
–Emelleromti, fortsätte a Lisbetta, nu jer he ju andra tider. He feinns ju armest nagar bönner kwar som hava djura, se ve hava laite ätt anne arbait som ve kånna leva oppa. Om höstarn bruuk ve naapp å säli bära, om vorn fisk ve, å om sommarn odel ve nalta å napp döingstöveln å nethla – ja he jer nyttiga grönsak som man kan törk å eta om veintern.
Just nöuw vara ve meste uti att laga graijern – handska, skorn, klea, raiskapen – at ass sjölven å at ader. Ve djöra tretraga å korga å deillfanga se ve ska slääpp bruuk plastn. He jer ju mån i att ve aall vaal bätter oppa att taga vara oppa jola vore. Planer, spara å återanvänd se att barnbarna ska kånna leva. Jååda. Dem sååg uti vorader å neicke. Herna var dagens sanning.
Nu beordere a Lisbetta faltje sine att a deillbakas å viis opp he dem sjåa ve. Akademikara djiing uti saln å sååg höre dem sätte ihop tunnern, skåår nevre, laga skorn å graijern. Se slögli å tagu dem voor vitterfaltje! N Manne kom att ånner höre dem kåånd tala bonska se bra?
–Jå, saa ain a gåbba, ve hava ju i alla tider levd åtve je, garsfaltje, å hårt bonska, se he jer som sprake vore ag.
Dem for prata mar …om sprake, om gamla tider, om framtin. He vart saint om aftan einna dem skeldes at å da haadd dem bestämd att träffes idjen, om julaftan: eta, sjoong, dans å drökt se oppa allehanda vis.
Akademikara tacke för seg å for knåra a ham. He var en strålande veinterkwell. Dem sååg Orion å Karlavagnen, å maanegubben som skåda ne oppa dem. He tjändes märkvärdit att dem plötslit hadd fatt se trevli å ovanli a granna diti bynom!