Med rätt diagnos och hjälpmedel i tid är Magda övertygad om att hennes liv sett annorlunda ut idag.
– Att bryta stigmat kring psykisk ohälsa är min hjärtefråga, säger Magda Degerfeldt.
Hon sitter i köket, men blicken tyder på att hon inte är helt emotionellt närvarande.
Uppväxten var allt annat än en dans på rosor. Sex år gammal hade hon sitt första möte med en psykolog, efter att hennes känslomässiga utåtagerande och kontrollbehov väckt omgivningens uppmärksamhet. Bland annat vägrade hon gå på toaletten, till den grad att hon upprepade gånger kissade på sig.
– Jag har alltid mått dåligt sedan dess. Jag fick aldrig riktigt någon förståelse för mina känslor. Det var så jobbigt att ses som ett problem hela tiden, säger hon.
Idag är hon 23 år fyllda, och vid intervjutillfället höggravid. Längtan efter att bli mamma blandas med rädslan att inte räcka till, och graviditeten får henne att blicka tillbaka på hur hon själv var som liten. En missförstådd flicka som behövde hjälp, men bemöttes med skäll.
I femte klass kom dödslängtan för första gången, och har sedan dykt upp sporadiskt genom åren. Tonåren kantades av depression, självmedicinering och suicidförsök.
– Det var mycket självmedicinering när jag var yngre. Det var så sjukligt, för målet var att få bli lugn i hjärnan och jag längtade hela veckan efter det lugnet.
Men distraktionen var bara en tillfällig flykt och ingen långsiktig lösning. Det mentala kaoset och hjärnspökena kom tillbaka, och eskalerade. Sommaren mellan nian och gymnasiet försökte Magda för första gången ta sitt liv. Att hon sitter här idag har inte varit en självklarhet, men det fanns en kärlek som var större än dödslängtan.
– Det som stoppade mig var mina syskon. Tanken på att lämna dem... åh gud jag börjar typ grina. Men det var känslan av att jag skulle lämna dem som räddade mig. Jag lever för dem, berättar hon medan ögonen tåras.
Magda Degerfeldt, 23, önskar att hon fått hjälp i tid.
Den psykiska ohälsan hon upplevde har senare visat sig ha en tydlig förklaring. Flera år senare, under gymnasiet, fick Magda den neuropsykiatriska diagnosen adhd, och utöver det även diagnoserna ångest och depression. Hade rätt diagnos ställts i tidig ålder hade medicinering kanske kunnat hjälpa henne att komma från självskadebeteendet och självmordstankarna.
Anledningen till hon inte fick hjälp i tid tror hon kan vara att hon inte vågade anförtro sig till någon, om hur det låg till med hennes mående.
– Som lärare, eller vuxen överlag, borde man vara mer ihärdig med barn. När jag fick frågan hur jag mådde var det lättare att bara svara bra. Det var aldrig någon som ifrågasatte det då, vilket jag hade behövt för att våga berätta, säger hon.
”Det är så viktigt att vi kan fånga upp barn som mår dåligt”, säger Magda.
Magda har upplevt att vårdsystemets diffusa svar och långa väntetid varit jobbigt att hantera. Hon har det senaste året fått hjälp av Ungdomshälsan, en del av primärvården som hjälper ungdomar fram tills 23-års ålder. Där fick hon i väntan på utredning börja med medicinering av receptbelagda läkemedel.
– Man får ingen annan hjälp än medicin. Jag hade behövt få någon KBT-behandling, bearbeta mina känslor och prata med någon, säger hon, och anser att samtalsstöd och psykoterapi i olika format tenderar att komma i andra hand.
Efter nästan ett halvår på medicinering utan läkarkontakt fick hon ett samtal några veckor innan sin födelsedag.
– De frågade hur jag mådde, och jag svarade att jag mår jättedåligt. Men det jag fick till svar var: ”Det var ju tråkigt, men tyvärr börjar du bli för gammal för att gå till oss. Men jag kan förlänga ditt recept några veckor så kan du vända dig till Unga vuxna”. Jag tycker det är jättekonstigt att de bara släpper en patient som mår dåligt så där. Är man psykiskt sjuk är tröskeln att söka hjälp högre, och risken är stor att man inte orkar.
Magda tycker att mottagningarna borde samarbeta bättre. Att Ungdomshälsan borde ha remitterat henne direkt till Unga vuxna. Att det är orättvist och oschysst att släppa henne vind för våg i ett sådant mentalt tillstånd.
Vägen till vuxenlivet har varit som en evig balansgång för Veronica Lindsköld.
På andra sidan stan har jämnåriga Veronica Lindsköld precis flyttat in i sin nya lägenhet. Hon sitter i soffan, mitt i flyttkaoset, och blickar tillbaka på livet.
– Det var mycket psykisk ohälsa i omgivningen när jag växte upp, bland annat en väldigt skev inställning till mat. Det smittade av sig så även jag fick ett dåligt förhållande till mat, berättar hon.
Tolv år gammal började hennes psykiska ohälsa gå ut över skolan. Dålig sömn i kombination med ett inre känslomässigt kaos och ätstörda tankar fick henne att söka hjälp, och sedan dess har hon hunnit besöka flera olika kuratorer och psykologer. Men länge utan framgång, då utredning uteblev.
– Det känns som att man måste krydda på rejält för att bli tagen på allvar. Jag hade ju svårt med skolan och tillvaron generellt, men det räckte ändå inte till för att någon vuxen skulle reagera.
”Idag tycker jag mest synd om lilla Vera”, säger Veronica.
Genom åren har hon, likt Magda, försökt sig på självmedicinering i form av alkohol.
– Jag hade verkligen inga gränser när jag drack. Alltså jag hade ingen kontroll. Men det var nog det jag tyckte var så skönt, att bara få släppa kontrollen. Får man inte rätt vård ökar risken att man väljer andra utvägar istället. Att man kanske hamnar i fel kretsar, eller börjar självmedicinera, säger Veronica.
Även hon har dragits med suicidtankar sedan tidig ålder.
– Jag minns att jag kunde gå hem från skolan i mellanstadiet och tänka på hur skönt det vore att inte finnas längre. Att få försvinna, slippa känna mig i vägen.
Tårarna börjar rinna längs kinderna när hon tänker tillbaka på den tiden. Känslorna hon upplevde då men sedan förträngt ger sig till känna igen.
– Sist jag mådde så dåligt var under pandemin. Då var den typen av självmordstankar tillbaka, säger hon.
Veronica Lindsköld, 23, känner stor besvikelse över att hon som barn inte blev tagen på allvar för sin psykiska ohälsa.
Idag har Veronica diagnostiserad adhd och borderline, samt är utbränd. Hon är övertygad om att hon hade kunnat få en mer stabil uppväxt med rätt hjälp och förståelse.
– Många visste att jag hade det tufft under min uppväxt. Myndigheter borde prata med varandra så de har korrekt information, vilket kan vara livsavgörande, säger Veronica.
Sveriges vårdgaranti innebär att patienten är garanterad vård inom 90 dagar. För Veronica var väntan på kontakt ungefär 60 dagar, vilket alltså stämmer överens med praxis. Däremot gjorde underbemanning och personalbrist att hon fick vänta nästan tre år på att få göra en utredning hos Unga vuxna.
– De säger att de vet att jag finns här och behöver hjälp, men de kan inte säga när. Det känns som ett slag i magen. Att inte ha ett konkret datum att greppa och hålla ut till.
Ovissheten kring när hjälpen faktiskt erbjuds beskriver hon som väldigt påfrestande. Hon liknar det med en fysisk sjukdom, och menar att vården för en sådan aldrig skulle ha samma väntetid. Att psykisk ohälsa, som inte går att se med blotta ögat, inte tas på allvar.
– Det jobbiga är att man inte har rätt till vissa hjälpmedel utan en fastställd diagnos. Efter flera år i kön fick jag äntligen komma på en utredning i januari. Men det var för att regionen ingick i ett samarbete med en extern utredare, för att korta vårdköerna. Problemet nu blir dock att kön till att utreda medicin är längre, då den nu består av både interna och externa patienter, säger Veronica.
Nu är Veronica sjukskriven.
Vägen till vuxenlivet har varit allt annat än rak för de båda unga kvinnorna. Väntan på rätt hjälp har varit lång, trots uppenbara svårigheter i tidig skolgång.
Två unga Skelleftebor med olika historier, men flera gemensamma nämnare. Obehandlade och icke specificerade diagnoser som försvårade såväl skolarbetet som det sociala livet. Missförstånd, känslostormar och förtvivlan.
Idag är Veronica sjukskriven. Sorgen över att inte ha fått rätt hjälp i tid sköljer över henne när frågan kommer på tal.
– Nu för tiden blir jag mest ledsen för lilla Vera. Att det fanns så många vuxna som såg men som inte agerade. Jag hade kunnat fått hjälp mycket tidigare. Det är så sjukt jobbigt att vara stark på egen hand, säger Veronica.
Magda har tagit studenten, landat ett stabilt jobb och har nu fått sitt första barn. Idag håller hon sig över ytan tack vare att hennes arbetsgivare har betalat privatvård, i väntan på behandling hos Unga vuxna.
– Hade jag fått den hjälp jag behövde i tid så hade mitt liv garanterat sett helt annorlunda ut. Då hade jag kanske mått bra nu, säger Magda.