Statistik visar att färre unga män än unga kvinnor söker hjälp för psykisk ohälsa.
I åratal har psykisk ohälsa bland män stigmatiserats och tabubelagts, vilket enligt Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) kan ha att göra med de samhällsstrukturella normer som finns för män och gemene mans definition av manlighet.
Statistik från Folkhälsomyndigheten visar att unga män inte söker stöd för psykisk ohälsa i samma utsträckning som unga kvinnor. Siffrorna visar även att fler killar dör i suicid, närmare bestämt 138 antal suicid bland män per 100 000 motsvarande 46 suicid bland kvinnor per 100 000. Dessa siffror indikerar att män inte vill söka hjälp för psykisk ohälsa, snarare att de inte behöver det.
Norran har pratat med Felix och Anton, två unga män i som lider och har lidit av psykisk ohälsa men som undviker eller har undvikit att söka hjälp. De heter egentligen något annat.
Felix, 24, har under många år haft ångest i perioder.
– Jag brukar säga att spöken i skallen kommer och går. Ibland är de där för att stanna ett tag. Oftast blir det värst på vintern. Det är alltid mörkt ute, man gör ingenting, det händer ingenting. Man är bara fast. Då börjar tankarna gå, och då kan de vandra till dåliga ställen, säger han.
I tidig skolgång blev han diagnostiserad med dyslexi. Med koncentrationssvårigheter och rastlöshet som blev tydligare med åren beslutade sig Felix för att göra en adhd-utredning i gymnasiet. Men så blev det aldrig.
– Min lärare sa att hon skulle hjälpa mig med att göra en utredning via skolan. Men det gick flera månader och jag hörde inget.
Allt Felix ville var att få hjälp. I efterhand önskar Felix att han bemötts annorlunda.
– Jag hade önskat att de tog in personen som vill ha hjälp. Ring ett samtal. Skicka ett mejl. Låt personen vara med och se att någonting händer. Att någon bryr sig. För det kände aldrig jag. Jag kände mig sviken. Jag har alltid haft svårt att lita på folk och när jag väl försökte gav det ingenting.
”Jag brukar säga att spöken i skallen kommer och går. Ibland är de där för att stanna ett tag”, säger Felix, en av de unga män som Norran pratat med. Det är inte Felix som är med på bilden.
Tar du hjälp av någon professionell idag?
– Nej det gör jag inte. Jag har blivit rekommenderad att gå och prata med psykolog. Och det rekommenderar jag till andra som mår dåligt. Men jag gör det inte själv. Jag tror att jag behöver det egentligen. Men jag vet inte. Det är svårt att öppna upp sig för någon. Jag vill hellre klara saker själv.
Tar du någon medicin för ditt mentala mående ?
– Nej, jag är ingen stort fan av piller. Jag är generellt rädd för det.
Är det lättare att prata om psykisk ohälsa när du har konsumerat alkohol?
– Absolut. Man bryr sig inte om vad folk ska tycka. Det är lättare att ha djupare konversationer då.
Är det lika lätt att prata med tjejer och killar om hur du mår?
– Det är definitivt lättare med tjejer. Personligen tror jag att det är för att tjejer är mer känsliga, och då är det lättare att prata känslor. Normen är ju att killar ska vara manliga och inte visa känslor.
De män som Norran pratat med tycker det är lättare att prata om psykisk ohälsa med tjejer än med killar.
Anton, 27, växte upp i vad han beskriver som en machopräglad miljö. Han berättar att hans far hade dålig attityd, la dryga kommenterar och befann sig i ett allmänt känslolöst tillstånd. För Anton blev den typen av beteende idoliserat.
– Jag såg jättemycket upp till pappa. Jag tog efter hans beteende, tyckte att han var cool. Men han visade aldrig känslor, inte några alls. Nu i vuxen ålder kan jag se att det var många i hans omgivning som störde sig på det, säger Anton.
Under uppväxten började Anton ignorera sina känslor. Han beskriver det som en mask som han tog på varje dag när han lämnade hemmet. Att han låtsades vara glad för att dölja sin ångest.
– Det var flera år som jag inte alls var i kontakt med mina känslor. Jag hade mycket ångest och hanterade väl det genom att vara lite oskön och utåtagerande. Det gick så långt att vissa av mina vänner sa upp kontakten med mig för att... Ja, jag var väl en dålig vän helt enkelt.
Redan i lågstadiet signalerade lärarna om ett problematiskt beteende hos Anton. Men Anton berättar att det inte fanns på kartan för hans pappa att hans son skulle ha några svårigheter med psykisk ohälsa.
– Det är väl för att det är så tabubelagt. Att ”hans son hade minsann inga problem”. Och det har följt med mig långt upp i åren, gjort att jag inte sökt hjälp. Det var först förra året jag tog tag i att göra en utredning, säger Anton.
Utredningen visade att Anton har adhd, med rätt grova koncentrationssvårigheter. Men det var inte helt rätt att få den diagnosen på grund av bristande resurser inom psykiatrisk vård, något Norran tidigare rapporterat om.
– Jag sökte privat vård för att slippa vänta. Det var dyrt, men värt det. Jag har verkligen mått bättre efter, och kunnat få bra medicin.
Tar du hjälp av någon professionell idag?
– Nej inte längre.
Tar du någon medicin för ditt mentala mående ?
– Ja, jag tar medicin för min adhd, och det gör mycket för mitt mentala mående. Men jag tar inte antidepressiva eller så.
Är det lättare att prata om psykisk ohälsa när du har konsumerat alkohol?
– Det skulle jag absolut säga. Nu för tiden är jag ganska öppen med hur jag mått genom åren, men för några år sedan var det på fyllan det kom på tal om något. Däremot höll jag mycket för mig själv, jag var ganska stolt och ville inte visa mig svag.
Är det lika lätt att prata med tjejer och killar om hur du mår?
– Rent normativt tror jag det är lättare att prata med tjejer. Det kommer sällan på tal med grabbarna. Då blir det mer att man skämtar bort det.
Fotnot: Felix och Anton heter egentligen något annat.