Emelie kommer aldrig glömma omtumlande tiden med covid

För intensivvårdssjuksköterskan Emelie Frimodig har det här året inte liknat något annat. Nu berättar hon om hur det var under våren när pandemin slog till och den tuffa tiden efter det. ”Vissa jobbpass har varit hemska, andra pass har jag tänkt: ”Vad bra vi är och vi gör ett bra jobb”.

Även för dem som är vana vid den mycket avancerade IVA-vården så har tiden från det att pandemin startade varit utmanande. Emelie Frimodig är en av dem som jobbar med de allra sjukaste.

Även för dem som är vana vid den mycket avancerade IVA-vården så har tiden från det att pandemin startade varit utmanande. Emelie Frimodig är en av dem som jobbar med de allra sjukaste.

Foto: Privat

Skellefteå2021-01-23 08:00

Vården vid Skellefteå lasarett är fortfarande ansträngd sedan pandemin startade i slutet av februari. I våras kom många covid-patienter in till sjukhuset under kort tid. Under hösten har trycket varit jämnhögt.

Emelie Frimodig har varit med under hela resan. Hon berättar att när allt drog igång i våras gick alla på tårna. 

– Vi bara väntade på att det skulle komma. Vi var beredda.

I vanliga fall vårdar de riktigt sjuka patienter, men vårdbehovet hos covid-patienterna visade sig vara annorlunda och många gånger mycket större. 

Många ”vanliga” IVA-patienter kräver avancerad vård, precis som covid-patienterna. Det handlar om att få andning och cirkulation att fungera, se till att patienterna kan göra sina behov och kolla elektrolyter. Men covid-patienterna innebar helt nya utmaningar:

– När de kom in i våras kände vi inte till förloppet i sjukdomen och att det kunde vara så långa vårdtider. Patienterna var också riktigt riktigt dåliga. Jag vet att många tyckte det var tufft.

Hon berättar att en del legat fem–sex veckor på IVA, och länge i respirator. Vanliga IVA-patienter ligger kanske två–tre veckor där. Sjukdomsförloppet var också speciellt. Patienterna kunde gå från jättedåliga till bättre, sedan till jättedåliga igen.

– Jag funderade ibland på hur det skulle gå. Numera vet vi att det går upp och ner.

Den långa vårdtiden ledde även till tankar på hur det skulle bli för patienterna när de vaknade – vilka men de skulle få. Efter långvarig IVA-vård kan man drabbas av hallucinationer och muskelmassan försvinner fort.

Nytt var också att använda bukläge på patienterna. De läggs på mage i 16–20 timmar för att sedan vändas på rygg några timmar.

– Vanligtvis gör vi bara vanliga lägesändringar.

Skyddsutrustningen innebar därtill en utmaning.

– Det var en stor omställning. Vi var inte vana att gå i långärmat, med munskydd och ibland skyddsmask 90 under lång tid. Det blev varmt och svettigt och så visste man inte om man skulle bli avlöst. Det måste alltid finnas personal vid patienterna när de är så sjuka. Jag drack inte tillräckligt så att jag inte skulle behöva kissa, men blev då istället uttorkad och matt.

Det fanns också oro och en rädsla för att man kanske inte kunde lita på skyddsutrustningen. Men allt eftersom arbetet fortskred ökade tryggheten.

– Jag kände mig tryggare på jobbet än på affären. Vi visste ju om att patienterna hade covid-19. På andra avdelningar och akuten var man mer utsatt egentligen.

Personalen har också skött kontakten med anhöriga.

– Jag tror att många upplevt det som väldigt jobbigt. Det kunde vara en döende patient och anhöriga fick inte komma på besök. Vi hade videosamtal med anhöriga, samtidigt som någon höll på att gå bort. Det är tufft. Det har många sagt. Vi är också vana att kunna se varandra när vi pratar, se ansiktsuttryck. Nu har vi masker.

För att orka har de regelbundet jobbat på vanliga IVA och även haft möjlighet till avlastande samtal med sjukhusprästen.

– Jag tror att många har tyckt att det har varit skönt.

Sommaren innebar minskat tryck på vården.

– Men i höst började det om och det kändes jobbigt – låt oss slippa, tänkte jag. Men skillnaden var att vi hade fått rutin. Vi visste mer om hur man behandlar covid-patienterna. Vårdtiderna är kortare eftersom patienterna inte blir lika sjuka.

Samtidigt har smittspridningen varit hög i Skellefteområdet. Det har även inneburit hög arbetsbelastning på vårdavdelningarna. 

– Jag kan tänka mig att många gått på knäna där. De har även andra patienter och ska hinna med allt. 

På IVA behandlas max två covid-patienter numera, övriga åker till Umeå.

Hon påpekar att de vanliga IVA-patienterna lyste med sin frånvaro i våras.

– Det var märkligt. I höst har vi däremot haft jättemånga.

Hur tänker du nu om månaderna innan vaccineringen har genomförts?

– Jag är orolig, för Västerbotten har klarat sig relativt väl, så när bryter det lös här som i Stockholm och Skåne? Samtidigt finns förhoppningar om att det ska lugna sig. Men jag tror inte vi blir av med covid-19. Den återkommer som en säsongsinfluensa. Alla vaccinerar sig kanske inte.

Vad innebär den här erfarenheten för dig?

– Den kommer inte att gå omärkt förbi. Att uppleva en pandemi är väldigt speciellt. Jag kommer aldrig att glömma det här. 

Covid-19-utvecklingen

Senaste veckan har det varit en nedgång av antalet covid-fall i Skellefteå. Kommunen hade 125 bekräftade fall förra veckan och veckan före det var de 202. Totalt finns 3 537 kända bekräftade fall av sjukdomen sedan pandemin startade. Antalet fall minskar också över lag i länet. Till 17 januari hade 3 373 vaccindoser getts i länet.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!