Vi träffas på en småhemlig plats vid älven mellan Medlefors och Mobacken. Hit åker Therese varje morgon, i badrock, för att ta ett dopp. Sedan åker hon hem och börjar dagen. Medan vi gömmer oss från regnet och tittar på laxarna som slår vildsint, berättar Therese att det är precis såna här platser som ska bevaras i stadsutvecklingen. För man kan aldrig återskapa det gröna sen. Det blir liksom aldrig samma sak.
– Skellefteå är som en inverterad bläckfisk, med armar av vild natur som sträcker sig in i stadskärnan. Älven har en viktig roll, och på platser som Vitberget, Getberget, Klockarhöjden, Mobacken och Alhem har naturen fått finnas kvar ganska nära. Det gäller att inte förtäta bort det där. Vi mår ju bra av naturen!
Det var sex år sedan Therese och maken valde att flytta hit med familjen, efter att bland annat ha bott i München, Düsseldorf och Lund.
– Valet stod mellan London, Luxemburg – och Skellefteå. Jag var inte längre sugen på kaffe latte-livet i innerstan. Vi gillar naturen och vill kunna jaga, åka skidor och vara ute med hundarna. Dessutom ville vi ge barnen mer frihet.
Först tänkte Therese jobbpendla till Malmö. Men så dök ett jobb upp som planarkitekt på samhällsbyggnadskontoret. Hon fick det – trots att hon var en "vanlig dödlig arkitekt som ritar hus". Idag är hon verksamhetschef för planavdelningen där hon arbetar med både planering och fysisk gestaltning.
– Jag gillar hus, men det är att skapa platserna där människorna faktiskt lever som fascinerar mig mest. En stad börjar alltid med människor som möts. Runt dem skapas olika rum, sen bygger vi hus för att förstärka rummet. Därefter flyttar service in och samhället växer fram, säger Therese.
– Det som driver mig är utvecklingsprocessen och att kunna nyttja platsens resurser på bästa sätt.
Ett av verktygen är den fördjupade översiktsplanen (FÖP) för Skelleftedalen, som tar upp hur Skellefteå kan byggas ut hållbart utifrån miljö, infrastruktur, bostäder, service, grönstruktur och social värden. Sen finns detaljplaner för avgränsade områden som ger platserna en ekonomisk och juridisk rättighet under en viss genomförandetid.
– Planeringen är ett instrument för att få ett samhälle att utvecklas. Vi kan sätta kortare genomförandetider på vissa delar när vi vill att det ska hända något. Som nu när vi verkligen behöver få bostäder byggda.
Stadsbyggnad måste grunda sig i dialog och synergier mellan olika kunskaper, menar Therese.
– Staden ska leverera så otroligt mycket. När vi gör en plan gör vi det tillsammans med en exploatör, och med miljö, trafik, gata-park, fritid, socialtjänst, polis, räddningstjänst, Skellefteå Kraft, länsstyrelsen... Planarkitekten sitter som spindeln i nätet, lyssnar och gör avvägningar. Svaren är baserade på den kollektiva intelligensen hos alla mina duktiga kolleger. Vårt uppdrag är att backa medborgarna och den demokratiska rätten till en bra stad. De som är mellan 12 och 15 år idag är våra absolut viktigaste ”kunder”. Det är de som ska vilja vistas här.
Skellefteås strategi är att i första hand förtäta och bygga vidare på sådant som redan finns, men visst behövs det helt nya områden också. Även om det är trixigt.
– Vi måste hela tiden fundera på om det finns kapacitet att försörja människor med den service och infrastruktur som behövs. Digital uppkoppling, kan man cykla dit, hur många bilar blir det, lekplatser, hur rör sig barnen på ett tryggt sätt, finns det plats i förskolan? Det är som ett Tetris.
Dessutom, det är ju inte bara centrala stan som ska utvecklas.
– Skellefteå är stort! Just nu tittar vi till exempel på Pokerbacken i Skelleftehamn och vad de tillfälliga bostäderna på Skarinsområdet kommer att innebära för Ursviken. Bureå är också jättespännande. Vi får ett nytt transportsätt med Norrbotniabanan, vilket gör att Bureå som tidigare kanske har slumrat lite blir en jätteattraktiv ort med vatten nära och egen tågstation, säger Therese.
Att Skellefteå förändras är påtagligt för alla, menar hon. Det medför ökad stolthet över att bo här, men kanske också rädsla för att tappa kontrollen och inte få åka med.
– Allt som är okänt är också skrämmande. Men Skellefteå tål att vi öppnar upp vårt innanförskap och vågar släppa in något nytt. Vi kommer inte att förlora vår identitet för det.