Terese växte upp på Morö Backe och hette då Olofsson i efternamn. Som många andra ungdomar på 90-talet flyttade hon från stan. Det blev utbildning till kommunikatör i Sundsvall och sedan jobb på en bank i Stockholm.
– Men jag trivdes inte i storstan. Till jobbet åkte jag tunnelbana och jag kände mig anonym, osedd och otrygg.
Terese stod ut ett halvår, sedan sökte hon ett ledigt jobb som kommunikatör på Ragunda kommun. Den finns i Jämtland, med många vackra platser längs Indalsälven. Hon åkte utan att ha någon koppling till orten, och kände ingen där.
Ragunda kom sedan att bli hemma för Terese (även om hon också säger "hem" om Skellefteå, där föräldrarna bor kvar).
– Nu bor jag i en villa i Hammarstrand med mina två flickor, 14 och 16 år gamla.
Karriären då? Den började som sagt med kommunal kommunikation, och Terese engagerade sig sedan politiskt för socialdemokraterna. Vid 34 års ålder blev hon kommunalråd och hade den posten i fem år.
– Det var tungt att driva en kommun där befolkningen minskar och man måste spara pengar hela tiden. Jag tog jobbet på Hela Sverige ska leva för att både kunna förbättra för Ragunda och för andra kommuner. Villkoret var att jag inte skulle behöva flytta.
Att en sådan organisation kan drivas från landsbygd sågs som en självklarhet och Terese är från och med 2015 chef och ansiktet utåt. Hon är med i debatter, aktiv på sociala medier, träffar makthavare av olika slag och skriver krönikor i tidningen Land.
– Jag måste åka till Stockholm ibland, för de flesta som bestämmer finns där. Att de skulle komma till Ragunda verkar svårt att genomföra.
Hennes kamp handlar mycket om att vända på perspektiven. Det är lika långt för henne att åka till Stockholm som det är för en person där att åka till henne.
Man behöver inte säga att man flyttar ut till landet, för ordet innehåller en värdering.
– För mig som bor på landsbygd är det att fara ”ut” när jag är till stan. Ut till stan, in till landsbygden alltså.
Terese Bengard medverkade vid en konferens i Skellefteå som handlade om landsbygdsfrågor.
– Ännu en sak jag vill lyfta i språkbruket är hur vi talar med ungdomar. Säg inte att de borde flytta. Ha inte attityden att man "blir något" först om man flyttar. De måste känna att det är fullt tillåtet att bo kvar på sin ort, de ska inte känna att vi puttar ut dem.
– Ingen skulle fråga en ungdom som bor i en storstad ”Men varför bor du här?”
– När jag växte upp i Skellefteå så förutsatte alla att man skulle flytta, och det gjorde jag ju också. Men föreställningen var att det skulle bli till en större stad, en storstad eller en internationell stad. Aldrig att man skulle flytta till en mindre ort.
Hon säger att det aldrig skrivits så mycket positivt om landsbygden som i samband med pandemin.
– Det har kallats flykten från storstan, och gäller inte bara i Sverige utan är en internationell trend.
Terese talade på den första konferensen i Sara kulturhus, och säger att det är imponerade att följa tillväxten Skellefteå. Föräldrarna bor kvar, så hon är på besök då och då.
– Jag är jätteglad för stans skull. Men alla orter kan inte få en batterifabrik, så det gäller att jobba efter sina förutsättningar. Lyfta de styrkor man har och göra något av det.