Tatiana Trenina och Galina Netteltoft.
Familjen Trenina hade vant sig vid kriget som började i maj 2014 i deras del av Ukraina.
– Den första månaden var ett chocktillstånd. Vi visste inte vad vi skulle göra eller förvänta oss. Stridsflygplanen flög ofta över staden, men vi insåg sedan att de bara passerade och var på väg till andra städer. Många flydde, men många flydde också till vår stad från ställen som blivit ockuperade, säger Tatiana.
2020 fick Tatianas äldre son Eugeniy två val, att bli inkallad eller att bli yrkesmilitär. Han ville inget av dem, men för att få högre ersättning och kunna stanna nära hemmet valde han det senare alternativet.
– Många killar hinner inte ens börja kriga innan de blir dödade och Eugeniy har fått se många hemskheter, berättar Tatiana.
Hon fortsatte jobba och hennes yngre son Oleksiy fortsatte gå till skolan. Fram till 2022 gick de aldrig ner i skyddsrummet.
– När min son lagt på telefonen pratade jag med grannarna för att höra vad som hände och de undrade om jag inte hade hört bomberna som fallit under natten. Det hade jag inte, jag sov så gott, säger Tatiana.
Samma dag bad Eugeniy sin mamma och lillebror att packa och ge sig iväg, men Tatiana ville inte åka någonstans, hon antog att situationen var precis som den brukade.
– Jag gick i varje fall och handlade extra mat, för säkerhets skull.
Mot kvällen började stora explosioner i utkanten av Rubizhne och den 7 mars kom de närmare familjens bostadsområde. Den 8 mars försvann elen och vattnet.
– Många grannar bodde i källaren och gick bara upp ibland, vi gick ner till dem då och då men bodde mest i vår lägenhet.
Tatiana fick sedan reda på att evakueringsbussar skulle lämna stan. Hon och Oleksiy tog sig dit men bussarna kunde inte köra på grund av allvarlig beskjutning.
– När vi kom hem såg jag att en missil hade landat på vår gård som ännu inte hade sprängts, och jag förstod att det var sekunder kvar tills den skulle göra det. Jag sprang ner i källaren och tittade på min kropp för att se om jag hade blivit skadad. Före det här hade jag inte varit rädd, men nu kändes döden nära. De kommande dagarna förstod vi att om vi stannar, då dör vi. När vi tittade ut brann det överallt, så en dag sprang vi bara.
Flykten gick från ett område till ett annat. Tatiana och Oleksiy bodde på olika skolor tills de en dag kunde åka vidare med en buss som skulle köra till en stad som inte var ockuperad. Från staden kunde de senare åka tåg till Lviv i västra Ukraina.
– Volontärer, inte bara från Ukraina utan också andra länder, kom med gratis mat och vatten vid varje stopp så vi var inte hungriga under resan, men den tog mer än 24 timmar, berättar Tatiana.
Alla flyktingar var på väg till Polen, som vid tidpunkten var överbelastat. Rykten började gå om andra länder som skulle gå att ta sig till, och Oleksiy tyckte Sverige lät bra. I Stockholm placerade Migrationsverket ut Tatiana och Oleksiy i Skellefteå där antalet Ukrainska flyktingar nu nått över 250 stycken.
– Eugeniy kan inte komma hit. Ingen man får lämna landet, om man inte har tre barn eller ett dokument som styrker att man inte kan kriga. Vi pratar varje dag om det går, berättar Tatiana.
Tatiana har genom en vän fått filmer på ruinerna av sitt hem.
– Det gjorde jätteont i hjärtat när jag först såg det, men nu bryr jag mig inte så mycket om huset. Jag är glad att vi kom därifrån levande.
Hur känns det att prata om det här?
– Det är inte roligt, men så här är verkligheten. Det här är min historia och den fortsätter. Det här är mitt liv.
Omkring en tredjedel av husen i staden har klarat sig. Där lever människor kvar, bland annat Tatianas föräldrar. Det finns ingen täckning så de kan inte ringa varandra, men ibland åker Tatianas vän dit från en närliggande stad för att prata med dem och kommunicera till Sverige.
– Jag vill inte komma tillbaka. Ryssland beskriver att de har befriat vårt land, men de har befriat mig från mitt hus, från mitt jobb, från mitt liv. Jag vill inte vara befriad.
Idag jobbar Tatiana jobbar i köket på Anderstorps gymnasium, Oleksiy går i mellanstadiet och Eugeniy rehabiliterar en skada. När den läkt ska han fortsätta kriga i Ukraina.