Stina och Joline på NUS, efter den svåra förlossningen.
Joline Aurora. Så skulle hon heta. Namnet bara kom till Stina där på sjukhuset under de få dagarna hon kunde hålla i henne och snusa henne i håret.
Joline var Stinas Wikströms första barn tillsammans med sambon, som har två barn sedan tidigare. Hon såg fram emot att bli mamma.
– Jag var så lycklig.
Det fanns vissa orosmoln. Stina hade ett stort myom som inte kunde opereras. Hon hade fått hjälp att krympa det tidigare med gott resultat, men myomet hade börjat växa under graviditeten.
– Det blev stort väldigt snabbt. Jag var livrädd att barnet skulle ta skada. Men jag hade inte ont utan var aktiv och levde ett vanligt liv, säger hon.
Så började mardrömmen, 26 veckor in i graviditeten. Den 25 augusti förra året fick hon jätteont och sammandragningar. Hon ringde 1177 och de tyckte hon skulle till förlossningen i Skellefteå. Väl där kontrollerades barnets hjärtslag och de konstaterade att allt var normalt.
– Jag fick veta att jag inte skulle föda närmaste veckan och att jag skulle sjukskriva mig en vecka.
Tre dagar senare ligger hon hemma och tar det lugnt. Hon får en ny typ av smärta och hon misstänker att slemproppen gått. Vid klockan två ringer hon förlossningen och beskriver symtomen.
– Den som svarar säger att slemproppen kan gå vilken vecka som helst. "Har vattnet gått, är det färskt blod?" Hon frågar om jag är nöjd med svaret jag får. Jag svarar att jag ringde till dem för att få råd.
Hon minns att hon badar flera gånger men att hon bara får mer och mer ont. Strax före klockan 18 sätter det igång ordentligt.
– Jag skrek till sambon att vi måste till förlossningen. Vi åker dit och jag får första bästa rum. Jag hade krystvärkar. Jag kunde ha fött när som helst där på väg till förlossningen.
Stina beskriver att det gör fruktansvärt ont och allt händer mycket snabbt. Det är många i rummet och de känner att en rumpa är på väg ut.
– De säger att jag inte får krysta.
Men Joline kommer ut, en bit, sedan fastnar hon.
– Jag ser hur min sambo skakar på huvudet.
Med hjälp av händer och en tång får personalen till slut ut barnet. Under tre minuter har hon haft syrebrist. De springer iväg med henne. Stina är kvar med en i personalen.
– Hon säger: "Det där gick inte bra". Som att hon antydde att hon inte levde. Jag försvann in i mig själv. Så blev jag tillsagd att krysta ut moderkakan, när jag tror att mitt barn just har dött.
Hon skakar på huvudet. Tolv minuter efter förlossningen vill Stina upp. Benen skakar, men hon tar sig in i barnakutrummet i rullstol. En helikopter kommer med en kuvös och personal från neonatalavdelningen. Det blir ambulans till Umeå.
När Stina senare samma natt kommer till NUS är hon med Joline hela tiden.
– Jag var i chock. Det tog någon dag innan jag fattade hur illa förlossningen gick. Hoppet i mig ville att det skulle gå bra.
Jolines hjärna skannas och lungorna röntgas.
– Personalen var underbar. De påminde oss om att sova och äta och gå på toa. Varje dag fick vi läkar- och kuratorsamtal.
Stina beskriver hur hon knappt tordes lämna sitt barn.
– Hon var normalstor för sin ålder. Det var inget fel på henne. Det var förlossningen som skadade henne.
Så fick de ett tufft besked. Ena lungan hade kollapsat och hon hade jättestora blödningar i hjärnan. Det gick inte att göra något.
– Läkaren sa att det bästa för Joline är att plocka ut henne ur kuvösen och att hon får somna in. Jag minns att jag säger: Du menar att jag ska säga till när min dotter ska dö?
Hon får veta att det är bättre om hon får dö i en trygg famn än att det händer något plötsligt som avslutar hennes liv.
Den 31 augusti plockar de ut Joline ur kuvösen och får hålla henne första gången.
– Jag och min sambo har henne omväxlande på oss. Vi lägger aldrig tillbaka henne.
Dagen efter somnar Joline in. Det är sambon som håller i henne.
Den lilla virkade elefanten låg hos Joline i kistan i två veckor och nu finns den alltid hos Stina.
De fick ta med sig Joline hem i en speciell liggdel men isklampar. På köksbordet bäddade de om henne och lade dit saker de ville hon skulle ha med i graven. Sedan åkte de till bårhuset.
– Hon fick med sig ett smycke där det står mamma och pappa. Jag skickade med en liten elefant. Den låg i kistan i två veckor. Jag hade mammaelefanten. Men så kom jag på att det ju är hon som borde ha mamman och jag som borde ha barnelefanten. Så vi bytte.
Hon visar elefanten som blivit en ständig följeslagare.
– Jag sover med den på natten. Den fick till och med följa med in på operationssalen när jag skulle ta bort mina myom.
Jo, till slut fick hon det – 1,6 kilo myom togs bort.
Att få komma tillbaka till jobbet har hjälpt Stina Wikström efter dotterns död.
I den här berättelsen finns också en stark ilska över det som gick fel på förlossningen. Stina tycker att mycket gick fel och att bemötandet brast.
– På NUS ifrågasatte de varför förlossningen inte tog in mig när jag sökte vård. De räddar barn från vecka 22 där.
Stina anser att förlossningen i Skellefteå borde ha tagit in henne redan klockan två på dagen när hon ringde första gången.
– Med tanke på mitt myom borde det ha betraktats som en högriskgraviditet. Vi hade planerat för kejsarsnitt på grund av det. Så sker misstag vid förlossningen. Jag är sjukt missnöjd över att de nonchalerade mig när jag sökte vård.
Senare har hon också fått veta att personalen hade dålig kunskap om prematurbarn.
– Varför har de inte kunskap om det? Det är klart att det föds för tidigt födda barn. Och om det inte finns kompetens så måste man ta in det.
Hon fick besked från chefen på förlossningsavdelningen om att vården hade anmält sig själv enligt lex Maria.
– Det var något jag hade hoppats på.
Stina fick skriva ner sin redogörelse av det som hänt. Sedan tog en flera månader lång process vid. Först i slutet av mars gjordes anmälan till Inspektionen för vård och omsorg.
De gjorde fot och handavtryck av Joline som minne.
Hur mår du i dag?
– Det är skitjobbigt. Jag går till graven varenda dag.
– Jag älskar mitt jobb. Det är min räddning, att få gå tillbaka och jobba. Det är ensamheten hemma som är jobbig, tillägger hon.
Stina berättar att hon även fått stor hjälp av en podd "Utan dig", som handlar om att förlora ett barn.
– Jag har inte tagit hjälp via vården. Jag pratar om Joline med människor jag känner. Det känns bättre för mig personligen.
Varför vill du berätta om detta?
– Jag gör det för andra. Jag vill inte att det här händer igen. Jag tycker att förlossningen bär ansvaret för att jag inte har min dotter i livet. Jag får aldrig tillbaka henne. Hon har gjort mig enormt orädd. Det värsta tänkbara har redan hänt.