Stina Sjögren, 46 år, har skyndat sig genom livet, men kanske ändå inte haft tid att leva. Stina är socionom och arbetar idag i en verksamhet som heter Oden. Den ligger mitt i Skellefteå och är öppen för personer med missbruk men även för anhöriga till missbrukare. Det är flera olika sorters missbruk som kan vara aktuella; spel, alkohol eller sex. På den här arbetsplatsen har Stina varit i 1,5 år.
– Jag älskar mitt jobb!
Enligt Stina handlar det inte om några mirakel utan snarare små förändringar i vardagen som leder bort från missbruk till nykterhet.
Stinas första jobb var i Dorotea och sedan blev nästa stopp i Lycksele. Familjen utökades och flytten gick till Katrineholm.
– Det är stor fördel att vara norrlänning, vi fick typ jobb på det, berättar Stina.
För Stinas del blev det en hektisk arbetssituation som kurator vid flera skolor. Efter ett par år ville familjen, som nu utökats med ännu ett barn, flytta till Stinas hemstad Skellefteå.
– Vi ville ha en chans att bygga en familj genom att flytta hem.
Det visade sig vara ganska svårt att få ett jobb. Grejen med att vara norrlänning fungerade inte längre.
– Här var det ingen fördel att vara norrlänning, alla är ju det, konstaterar Stina.
Huset i Örviken köptes på ett lånelöfte av två personer utan jobb.
Tillslut fick Stina fick arbete som kurator i Boliden och Jörn. Medan Daniel fick ett jobb i Umeå med tolvtimmars arbetsdagar som följd. Då hade familjen utökats med ett tredje barn. Tillslut var utmattningen ett faktum, trots att Stina lyckats få en tjänst inne i stan.
– Jag hade inga konturer kvar, minns Stina.
Det var en fråga från svärmor som gjorde att Stina förstod att det var dags att trampa på bromsen. De hade ett samtal om gardiner där svärmor undrade om dom kanske skulle bytas. Varpå Stina svarade att hon verkligen inte brydde sig om gardiner. Svärmors fråga blev ”men vad bryr du dig om då?”.
I backspegeln ser Stina att hon balanserade fler olika roller utan att tänka på sig själv och återhämtning. Hon gick i terapisamtal som ledde henne in på den väg som hon är fast besluten att fortsätta gå på.
– Saker som går långsamt blir hållbara, säger Stina.
I sin profession möter hon såväl anhöriga som missbrukare. Stina beskriver det som att de hon träffar ibland har ”tankar som är ett stort struligt garnnystan”. Hennes roll är att dra i lite olika trådar för att klienterna ska hitta just sin väg fram.
I jobbet och i det privata lever Stina efter devisen att livet är som en tårta.
– När jag mår bra är jag en hel tårta och har kanske jordgubbar på toppen. När jag mår sämre är jag bara en bit sockerkaka med sylt.
Utmaningen menar hon är att stanna upp och vägleda sig själv innan tårtan trillat ihop.
– Ibland när livet varit tufft har jag tänkt att jag iallafall har yoga på tisdag.
Vilket är ditt smultronställe?
– På vintern är det att bada isvak. Där fokus endast är på att andas.
När Stina vill ha lugn lägger hon sig i en hängmatta.
– Vi har fyra stycken utplacerade på tomten.
Har du något tonårsminne du kan dela med dig av?
Det första Stina kommer att tänka på är cykelturer med kompisgänget till Boviksbadet. Där åts det mjuklass och bullar.
– Vi köpte gamla cyklar. Min ”Bettan” har jag kvar än.
Hur tänker du kring motgångar?
Det finns inga misstag om du ser till att lära dig av dem.