Stina bor i Stockholm i en liten etta nära globen. Två systrar med familjer är också i huvudstaden vilket Stina uppskattar stort. Hon är uppvuxen i en trygg miljö i Ålund. En liten by nära gränsen till Norrbotten. Stina menar att hennes grundtrygghet är en framgångsfaktor när hon i yrkeslivet tar sig an svåra frågor om sexualiserat våld.
Hon är fyrtio år men berättar att hon inte alls gillar att åldras.
– Det är mer kris än fest.
Däremot tycker Stina att det är utmärkt att ha samlat på sig erfarenheter genom åren som hon nu formulerar i sin forskning.
– Jag är rätt gammal på forskarutbildningen. Många kommer direkt från studier utan arbetslivserfarenhet.
Stinas forskning handlar om att genom intervjuer försöka ta reda på hur män som begått våldsbrott upplever stöd och behandling och om de tidigare i livet sökt hjälp för problematisk sexualitet.
– Intervjuerna påverkar mig mycket.
Stina menar att det krävs ett speciellt bemötande av personer som har begått så kallade ”skambrott.”
– Ibland skyller förövaren ifrån sig och lägger skulden på offret. Då handlar det om att inte välja konfrontation utan istället bygga ett tillitsfullt klimat.
Stina är intresserad av motiverande samtal och medger att det inte alltid är lätt.
– Ibland får en ta på sig teflonrocken.
För att koppla blir det konserter, teater och löprundor i Årstaskogen. Och att umgås med vänner.
– Tankar kan komma under en löprunda och då mejlar jag mig själv, skrattar Stina.
Det är svårt att förstå personer som begått våldshandlingar.
– Jag är alltid intresserad av sådant som är svårt att förstå.
I sin doktorandtjänst samlar Stina sexualbrottsdömda mäns erfarenheter och förhållningssätt till behandlingsprogram inom kriminalvården.
– Jag känner verkligen att jag är på rätt plats!
Det finns utmaningar i jobbet. Det har varit svårt att få informanter att ställa upp. Stina har intervjuat personer på sexualbrottsanstalter eller via telefon på grund av pandemin.
– Det är viktigt att en skiljer mellan brott och person. Alltså, en tar avstånd från själva handlingen som utgör brottet men betraktar inte personen som någon som är sitt brott, utan en tänker istället att brottet utgör ett beteende och alla beteenden går att förändra.
Har du någon motgång du vill dela med dig av?
I jobbet så blir det tydligt hur svårt det är att förklara att våldsutövare kan vara ”vanliga omtyckta män”. En konsekvens som är tung är därför att exempelvis barn som berättar om övergrepp inte blir trodda.
– Det finns seglivade myter om att våldsutövande män är monster. Den typiska sexualbrottslingen är mer ordinär.
Stina har funderat en del på samhällsfrågor och skulle vilja se en förändring.
– Den allmänna politiska debatten har inte fokus på förebyggande arbete utan mer på skärpta straff.
Många som är dömda och går i behandling vill sedan ge tillbaka till samhället och undvika att fler begår våldsbrott.
Vilket är ditt smultronställe?
Barndomshemmet i Ålund kommer upp direkt.
– Platsen är väldigt laddad för mig och här hämtar jag energi, berättar hon.
Vilka tonårsminnen har du?
– Vi var ett moppegäng som åkte och grillade på kvällarna. Barndomsvännerna är kvar än i dag och det har blivit en bilsemester tillsammans i sommar.