Det är måndag och den krispigt kalla vinterluften utmanas av doften från nybryggt kaffe utanför St. Olovs församling dit ett stort antal personer kommit och gått under morgonen. Tomhänta när de har kommit men magen full av kaffe och mackor, och händerna fulla av matvaror som de fått gratis – i många fall för att överleva.
De som har kommit hit saknar det mest självklara för så många andra – pengar, mat på bordet och ett eget hem. Tidigare har Stadsmissionens verksamhet riktad mot de mest utsatta i samhället bedrivits inomhus men på grund av den ökade smittspridningen av covid-19 har de nu tvingats flytta utomhus för att kunna fortsätta finnas där.
– Det vore förödande att få in smittan i vår verksamhet då vi har väldigt många kompisar i riskgrupp, säger Magnus Hammega.
Just det, alla som kommer hit benämns som kompisar. Det är så Magnus vill ha det.
Från sin plats bakom bordet hjälper Magnus en man att få kaffe i sin mugg samtidigt som en annan man plockar på sig en vetelängd från Ica. Bakom dem prövar ytterligare en man med trasiga kläder en fodrad vinterjacka som dessvärre inte passar.
Varje måndag, tisdag och onsdag erbjuder stadsmissionen frukost mellan klockan 08:30 och 10:00. Därefter erbjuds även en lunchlåda för 30 kronor för de som betalt en medlemsavgift på 150 kronor för ett helt år, och då får de frukost 156 dagar per år. Verksamheten fungerar helt tack vare ett uppskattat samarbete med Willys, Ica Kvantum och Ica Moröhöjden som ser till att svinnvaror hamnar i magarna på de utsatta. Även Nyhlén Hugossons stöttar med varor.
– Alla är med och bidrar, även om det är små pengar så betyder det mycket för det här är ingen vinstdrivande verksamhet, säger Hammega och berättar mer om sina kompisar:
– Det är många som är här bara för att få en social stund på dagen. Ensamheten är farlig, och den här perioden är det jättemånga som är isolerade och ensamma. Mat och kläder delar vi ju ut, men det viktigaste för de flesta är gemenskapen. Den är en livräddare. Vi har ju fått höra från flera att ”utan det här hade jag svultit ihjäl eller inte orkat leva”.
Vi har redan firat första advent och julen närmar sig i rask takt. På julafton för ett år sedan samlades 160 kompisar inne hos församlingen för julbord och julklappsutdelning men av förklarliga skäl är det omöjligt i år. Det blir i stället ett annorlunda julfirande då Stadsmissionen tänker skicka med julmat hem till sina kompisar så de var för sig kan äta i sina hem på julafton. Med sig hem hoppas Magnus att de också kan få julklappar som samlas in och om du vill dela med dig av julklappar kan man lämna gåvor i en stor låda i foajén på Sankt Olovsgården.
Magnus önskar också att allmänheten lämnar in julklappar som de kan ge vidare till de som inte har råd att köpa egna.
– Folk får gärna skänka julklappar och att man märker dem med pojk/flick/dam/herr-storlek, säger han och fortsätter med djup i blicken:
– Det är ju många föräldrar som är här, och även de som har barnbarn. De vill ju gärna få något så de kan ge julklappar till sina barn eller barnbarn. Det är ju oerhört mycket värt att få rädda julen för vissa.
Under vårt samtal visar Magnus hur mycket det betyder för honom att hjälpa människor som befinner sig på samhällets baksida. Ett givande i form av många tidiga morgnar, en del uppoffringar och en ständig kamp för att få ekonomin att gå ihop. Ett tagande som kommer i tacksamhet från så många. Men vad är det som motiverar honom?
– Jag är ju präst och det här är så fantastiskt meningsfullt. Det är så otroligt jobbigt men samtidigt så fint, för vi får in människor som kommer i panik och är på väg ned i älven. De får ingen hjälp från försäkringskassan, arbetsförmedlingen eller socialen. Inte från någon.
"På väg ned i älven"? Menar du bokstavligen nu?
– Ja. Vi har hjälpt flera som har varit på väg ned till älven för att ta bort sig för att de inte orkar mer. Och det är ju skrämmande att någon ska behöva må så.
Det finns fördomar om de ni hjälper, och ute på stan är det människor många nog tittar snett på. Hur känns det för dig?
– Jag vet om att detta är människor som ingen vill se, så är det. Det är vår verklighet för vi vill se de som ingen annan vill se. För många betyder det mycket att känna att man blir sedd och det kan räcka för att orka leva, säger han och fortsätter:
– Det finns en värld här i Skellefteå som inte alla ser. Det är människor som lever i utsatthet och som inte har några kläder, pengar eller någonstans att bo.
Han är föreståndare för kanske en av de viktigaste verksamheterna i samhället. Men samtidigt som kaffet puttrar på morgnarna och mackorna serveras så blöder det i börsen. Det ekonomiska läget är ansträngt och den största anledningen till det är coronaviruset.
– I år är det bekymmersamt för kyrkorna kan inte samla folk för att få in kollekten och så. Så vi får se hur bokslutet går men det är inte på plus, det är långt under vår budget tyvärr, säger Hammega.
Jag förstår att ert mål inte är att vara vinstdrivande, men hur får ni verksamheten att gå ihop?
– Vi är ju helt beroende av gåvor och bidrag. Medlemsavgiften är ju bara 150 kronor så därifrån får vi inte in särskilt mycket pengar. Vi får bidrag från kommunen även om det blivit kraftigt sänkt i år, men det är via bidrag vi klarar av att hålla oss flytande. Sen är ju samarbetet med de butiker och det företag jag nämnt helt avgörande för oss.
Han är inte själv om att jobba med kompisarna. En av volontärerna som tre morgnar i veckan finns där utan att få något betalt för det är Jonas Lundqvist. Drygt 40 år gammal har han redan blivit sjukpensionär efter att 2015 ha hamnat i diabeteskoma. Den ledde till syrebrist i hjärnan och nu har han problem med närminnet.
Trots det vill han hjälpa.
– Det här ger mig en meningsfull sysselsättning. Jag är ju bara drygt 40 så jag behöver något att göra, säger han och fortsätter:
– Vi som jobbar här är moderna versioner av Jesu lärjungar. De flesta kompisarna här är ju fattiga, hemlösa, missbrukare och så, så det är meningsfullt att få jobba med att ge dem en värdig vardag.
Klockan har passerat 10:00 och frukostserveringen stänger. Vissa kompisar cyklar hem med matvaror till sig själva och sina barn. Vissa har inte ett hem att cykla hem till.