Under lördagen går Håll Sverige Rent-dagen av stapeln. Mellan klockan ett och två uppmanas människor plocka skräp för miljöns skull. Bland de mer rutinerade skräpplockarna finns Caroline Kvande. Redan för åtta år sedan, när familjen flyttade till Södra Bergfors, började engagemanget.
– Jag gick väldigt mycket efter havskanten när vi flyttade hit, och där var det stora sjok med skräp. Då tänkte jag att måste plocka upp det. När man går vid havet vill man ju se något mycket finare, berättar hon.
Under fredagen blev det en ny tur. Kvande tog med sig dottern Selma och hunden Tati, som efter vägkanten hittade allt från godispåsar till gamla pantburkar och järnrör.
– Jag är en väldig djurvän. Och det vi slänger i naturen påverkar ju djurlivet. Både för att det hamnar i havet, men pantburkar och järnrör blir vassa, tänk då på alla djur som går och skär sig på dem. Det är tragiskt att vår nedskräpning får sådana konsekvenser.
Just därför, menar Kvande, blir det viktigt att plocka upp även andras skräp.
– Det kommer ju alltid finnas nedskräpning. Men det blir inte bättre av att man gnäller, det är bättre att jag gör något åt det.
Inne i centrala Skellefteå finns också Johanna Ögren. I våras bestämde hon sig för att göra något åt den nedskräpade streckan mellan hemmet och jobbet.
– När vi är med barnen pratar vi mycket om att skräp inte hör hemma i naturen, men om inte vi vuxna föregår med gott exempel så är det svårt att visa barnen att skräpet inte gör hemma där, berättar hon.
Därför började hon själv plocka upp skräpet. Belöningen, menar hon, är att få se staden utan skräpet.
– Man blir glad i själen av att man inte ser massa skräp ligga i naturen.
Ögren är glad att det finns engagemang i skolorna, då många förskolor ofta plockar upp burkar och plast i olika projekt, men menar samtidigt att det inte borde vara barnens uppgift.
– Det är vi vuxna som skräpar ned, det är vi vuxna som borde plocka upp, säger hon.
Både Johanna Ögren och Caroline Kvande tror att om fler började plocka skräp skulle det göra en större skillnad.
– Om alla skulle göra det skulle det inte verka konstigt. Det skulle bli det normala, säger Kvande.
– Det är en väldigt liten insats som varje person kan göra. Det gör skillnad, det lilla, avslutar Johanna Ögren.