Matilda Eriksson har haft brant uppförsbacke under många år. Nu ser hon framåt och trivs med företaget.
Hon är 28 år och slog upp portarna till det egna företaget, Magnolia Tattoo AB, i början av sommaren.
– Jag trodde att det skulle komma lagom många kunder, men jag har haft fullt och har även fullt hela augusti, så nu är jag inne på septemberbokningar, säger hon och ser rätt nöjd ut.
Lokalen är mysig och lite spartanskt inredd. På en av de ljusa väggarna hänger en skylt med ordet Studio i neonfärger. Persiennerna är neddragna och hon har en kund vars ena arm snart ska prydas av en tatuering.
– Jag gör konturerna nu, förklarar hon och doppar nålen i en liten färgburk som står på ett bord.
Matilda Eriksson är konstnärligt lagd och har målat tavlor och tecknat under många år.
– Jag har alltid velat göra något kreativt, men inte riktigt trott att det ska gå.
Hon ger ett piggt, alert intryck och säger själv att hon är väldigt social. Men så har det inte alltid varit.
Under väldigt lång tid led hon av utmattningssyndrom. Allt började i tonåren och första gången hon gick in i väggen var i årskurs två på gymnasiet.
När hon fyllt tjugo förvärrades symtomen.
– Det värsta var att jag fick minnesförlust, glömde saker och klarade inte att av göra två saker samtidigt. Ibland tänkte jag själv att jag bara var sån. Lite virrig, helt enkelt och det fick jag även höra av andra.
Men någonstans insåg hon att allt inte stod rätt till, trots det bet hon ihop och körde på. Hon säger själv att hon var litegrann av urtypen för ”den duktiga flickan”.
Efter gymnasiet hade hon olika typer av jobb, men mådde allt annat än bra, psykiskt.
”Jag får kämpa hela tiden för att inte börja skuldbelägga mig själv”.
– Det var när jag jobbade som personlig assistent som jag förstod att något verkligen var fel. Jag skulle åka buss från torget till Morö Backe och fick en black-out på bussen. Jag visste inte var jag var, eller ens i vilken stad och hade ingen aning om vart jag skulle, förklarar hon.
Det höll i sig i ungefär fem minuter och Matilda förstod, rent intellektuellt, att hon var på rätt buss, men upplevelsen var väldigt obehaglig. Efter det tog hon kontakt med Ungdomshälsan.
– Jag gick in i en djup depression och kunde börja gråta om någon visade ett roligt klipp på Youtube, säger hon.
Hennes egna känslor var kaosartade. Dels kände hon sig som ett problem, dels insåg hon att det inte kunde vara rätt att känna så.
– När jag nu reflekterar över hur jag mådde då, så kan jag känna att många i dag är väldigt snabba på att komma med förklaringsmodeller när någon mår dåligt.
Har fullt upp och bokningarna trillar in.
De gånger hon själv fått höra: ”Det ordnar sig” eller ”ryck upp dig” kan hon inte ens räkna.
– Och jag kan väl säga att jag känt mig mer ifrågasatt än förstådd från olika håll genom åren.
Matilda säger också att hon, sakta men säkert, lärt sig att vara snäll mot sig själv. Att känna efter och att inte bara ”köra på”.
– En del av grejen var att jag inte kunde må bra om jag inte gjorde väldigt mycket för andra. I dag kämpar jag för att inte skuldbelägga mig själv, säger hon och fortsätter:
– Min utbrändhet har fått mig att lära känna mig själv på ett helt annat sätt och jag tror att man ständigt kan lära sig nya saker om sig själv.
Hon var helt sjukskriven för utmattning i två år, när hon var mellan 24 och 26 år. För Matilda kom vändpunkten, i positiv mening, när hon blev erbjuden en 23 veckor lång KBT-kurs. Då var hon 25 och hade varit utmattad i två omgångar.
Lokalen är liten, mysig och ligger centralt.
Matilda hoppade på kursen och säger att det var där som hon lärde sig att djupandas, hantera stress, förstå sig själv och att gruppsessionerna gav mycket.
– Det var nyttigt att få höra om andras situationer och det är någonting alla som är utbrända skulle få chans till, det kan göra stor skillnad.
Vi pratar också om stigma kring psykisk ohälsa och Matilda tror att många inte pratar om det. Att det känns skamligt att må psykiskt dåligt.
– Men det är ingenting att skämmas för och jag lade själv ut på Facebook att jag mådde dåligt. Bara för att jag ville att folk skulle veta.
Hur mår du i dag?
– Nu mår jag bra. Jag har ett framtida arbetsliv, en sambo som stöttar mig väldigt mycket och som låter mig vara skör när jag är skör, en häst som jag gillar och en fin familj som stöttat och tack vare dem har det varit möjligt för mig att våga ta steget och driva eget företag,
säger hon och fortsätter:
– Nu vill jag utveckla företaget och min egen kompetens. Och jag vet att många får åldersnoja, men jag ser fram emot att bli äldre.