Riddermark Bil har gjort två resor till den ukrainska gränsen. På den här bilden har de kommit tillbaka till Sverige, på bilden syns både flyktingar och de som var med och anordnade alltsammans.
Det var Olga som kom i kontakt med en gammal kollega på bilfirman Riddermark Bil. Han eftersökte hjälp från personer som kunde ryska eller ukrainska.
– På företaget kom vi överens om att göra något, så vi åkte ner med minibussar med förnödenheter och har också hjälpt flyktingar som vill till Sverige, säger Petter Östmark, produktionschef på Riddermark Bil.
Bilfirman har hittills gjort två resor till den ukrainska gränsen. Då har de haft med sig tolkar från Stockholm. Den här gången åker Olga och Maria med som tolkar. Först tar de flyget till Stockholm innan minibussarna rullar mot området kring den polska staden Medyka, precis vid gränsen till Ukraina.
Båda pratar ryska. Olga är född i Moldavien när landet tillhörde Sovjetunionen. Hennes mamma är från Ryssland och pappa från Ukraina. Hon kom till Sverige när hon var tre år gammal.
Maria är född och uppvuxen i staden Melitopol i Ukraina, där de flesta pratar ryska.
– Ingen av oss pratar ukrainska, men jag tror att det kommer att gå bra. Många i Ukraina kan ryska, säger Maria.
Hon kom till Sverige när hon var åtta.
– Det som händer nu är anledningen till att mamma valde att lämna Ukraina, säger Maria.
Maria Tymchenko och Olga Engman reser ner till den ukrainska gränsen för att tolka.
Även om Maria var liten när hon lämnade Ukraina minns hon mycket från hemlandet. Andra saker har hon fått berättat för sig.
– Folk vågade inte prata i telefon hursomhelst eftersom de var rädda att bli avlyssnade och man kunde inte säga eller tycka vad man ville, säger Maria.
De senaste veckorna har Maria dagligen haft kontakt med släktingar.
– Jag brukar fråga hur natten varit, om de sovit, om de kunnat sova hemma och om det bombats. Som tur var har det varit rätt lugnt i området där de bor, men en bomb gjorde att de var utan vatten och el i några dagar.
Både Maria och Olga tycker det känns bra att kunna hjälpa till.
Hur känns det att åka ner till gränsen?
– Det är klart att det känns lite nervöst, men samtidigt väldigt viktigt. Jag kan hjälpa till och då känns det rätt att göra det, tillsammans kan vi göra skillnad, säger Olga.
Maria håller med.
– Jag har varit som fastklistrad vid telefonen senaste veckorna och vaknat mitt i natten för att kolla om något har hänt. Jag har velat göra något och nu får jag den möjligheten, säger Maria som också konstaterar:
– Om det inte hade varit för min mammas beslut att lämna landet hade kanske jag varit en av flyktingarna nu.