Anna Hägers barndom präglades av mammans psykiska ohälsa. Efter år av mörker, bearbetning och sorg befinner hon sig i dag på en bra plats i livet, nyinflyttad i Skellefteå.
Anna var bara några år gammal när drömmen om en egen häst väcktes till liv. Ett minne som fastnat var när hon en kväll, tre år gammal, höll sig fast i fönsterbrädan, ställde sig på sina små tår och tittade ut genom sovrumsfönstret.
– Det var vinter och snön gnistrade, men det var inte snön jag beundrade. Jag spanade efter tomten och önskade att han skulle komma med en häst till mig. Men det gjorde han inte.
Hon drömde sig ofta bort som liten och kanske var det ett sätt att fly den otrygga vardagen hemma. Hon har, så länge hon kan minnas, vetat att något var fel hemma. I dag vet hon att det berodde på sin mammas psykiska ohälsa.
Annas mamma misshandlade aldrig varken Anna eller hennes två yngre syskon medvetet. Men hennes mentala och emotionella tillstånd, hjärnskada och psykiska besvär blev skadliga, berättar hon.
– Jag tilläts aldrig riktigt att vara ett barn. Det var lite som att växa upp i en illusion. Inlåst i en sjuk värld med en massa ansvar jag inte var mogen att ta.
Eftersom hennes mamma inte var kapabel att rodda familjelivet på egen hand tvingades Anna tidigt att bortprioritera sina egna behov för att ta hand om sina syskon.
Lek, bus och kreativitet som normalt är en självklar del av barndomen byttes ut mot ansvar, tidspassning och ett ständigt parerande för att inte förarga sin mamma. Hon blev expert på att läsa av stämningen i sin omgivning – samtidigt som hon lärde sig att bortprioritera sina egna känslor.
– Som barn klandrar man till slut sig själv. Jag trodde inte att jag var värd att knyta an till. Man stänger av alla försök att nå fram och jag stängde även av min egen kontakt med mig själv och min intuition i många fall.
Anna Häger ser inte tillbaka på sin barndom med bitterhet. Hon har försonats med den. ”Utan mina upplevelser hade jag inte varit den jag är i dag”, säger hon.
Att växa upp med en förälder som inte såg, hörde eller kände av hennes behov gjorde att hon kände sig osynlig. Ibland undrade hon om hon verkligen fanns på riktigt.
– Den där familjekänslan, att känna att man hör ihop och alltid har någon, det har jag aldrig känt med min mamma. Det var som att växa upp med en känslokall robot.
Den känslomässiga försummelsen påverkade Anna på många plan. Hon var bara sex år gammal när hon drabbades av en depression för första gången.
– Jag förstod det inte själv men jag minns att jag tänkte att världen var så konstig för allt var grått. I dag vet jag att den formen av trauma som jag upplevde gör ett barn mer mottaglig för depressioner, låg självkänsla, ångest och PTSD. Jag själv kan känna igen mig i allt det där.
Hon kände sig inlåst i en känslokall och kärlekslös tillvaro. Samtidigt visste hon att det fanns ett annat liv utanför den verklighet hon befann sig i.
Jakten på lycka och frihet fortsatte upp i vuxen ålder – men såren från barndomen hade satt djupa spår. Att knyta an och lita på andra människor var svårt.
– Jag har alltid tänkt att mitt frihetsbehov är min enda stora kärlek. Men jag har insett att det också varit en ursäkt för att inte lära känna mig själv eller andra människor på djupet.
Relationer och känslomässigt intima situationer fick henne att lägga benen på ryggen många gånger. Att hon skulle börja utforska sina egna känslor och öppna sig för någon annan var länge helt otänkbart.
Den stora räddningen blev hästen Manolo. Barndomsdrömmen blev sann när han kom in i hennes liv. Han var den första individen hon på riktigt kände fullständigt accepterad av.
– Han blev min tillflykt och den enda plats där jag kunde känna den frihet jag saknade. Den tryggheten jag kände hos honom gjorde att jag kunde börja utveckla och utforska mina egna känslor. Han såg mer potential i mig än vad jag själv någonsin hade gjort.
En av alla bilder som Anna har på Manolo. ”Jag tänker på honom varje dag”, säger hon.
Tio år fick hon tillsammans med Manolo och under de åren lärde hon sig sakta men säkert att acceptera sig själv. Han gav henne den trygghet hon saknat hela sitt liv.
Han hjälpte henne att läka sina gamla sår från barndomen och i dag, 40 år gammal, befinner sig hon på en bra plats i livet.
– Det går inte en dag utan att jag tänker på honom. Det känns som att Manolo ägnade sitt liv till att jag skulle få börja leva mitt.
Han hjälpte henne att våga börja släppa in människor i sitt liv för första gången.
– Nu kan jag bygga broar mellan mig själv och andra människor. Tack vare Manolo är jag stolt över mig själv och den jag är i dag. Jag är stark och fortsätter att läka – det är en pågående process.