Efter drygt 40 år i samma lokaler jobbade Gertrud Burman i onsdags sitt sista pass – åtminstone i Skellefteå.
– Det känns lite konstigt eftersom jag ju har byggt upp kliniken från scratch och det var bara en tom rivningslokal när jag började 1985. Då var jag bara lite över 30 år, säger hon.
Vad har du fått för respons av djurägarna i dag?
– Djurägarna har varit jättegulliga och tackat för den här tiden som jag tackar för dem. Den här kliniken hade inte blivit som det inte varit för djurägarna som satsat på den.
Bär du med dig några speciella minnen från alla dessa år?
– Det har bara varit positivt. Alla djurägare är lika trevliga och jag har känt mig uppskattad.
Vad vill du säga till dem i dag?
– Jag får tacka dem så väldigt mycket att jag fått förtroendet att få ta hand om deras djur.
För två år sedan sålde hon kliniken till Lapplands djurklinik och jobbade därefter kvar som anställd på deltid.
Hon säger att försäljningen har varit ett sätt att stegvis dra sig tillbaka. Att nu lämna den klinik hon byggt upp sker med blandade känslor.
– Det är både och, det är ju inte min klinik något mer. Den är ju såld. Det varit bra de här två åren att känna att det inte är min klinik.
– Men det är mitt livsverk. Mer säger jag inte.
Det är ändå lite känslosamt?
– Jo, det är klart att det är lite känslosamt.
Nu hägrar pensionen – men hon har även siktet inställt på att fortsätta jobba i en mindre skala, men på grund av en konkurrensklausul så får hon inte göra det i Västerbotten.
– Jag letar någonting i södra Norrbotten i stället. Jag fortsätter att jobba någon dag i veckan eftersom jag har så speciella kompetenser som inte finns. Jag är ögonveterinär och vi är inte så många i Sverige. Här uppe i norra Norrland är vi två.
Även om det mesta varit positivt genom åren så finns det också sämre sidor med yrket.
– Det sämsta är ju när man ser att folk inte har möjlighet att ta hand om sina djur och måste ta bort dem och det är väldigt ofta tragedier.
Hur hanterar du det som veterinär sådana gånger?
– Man försöker stötta så mycket det går. Det är mycket tyvärr ekonomiskt eftersom det blivit så dyrt med djursjukvården. Det har jag aldrig varit med om förr i tiden.
– Du får gärna skriva det – det är en typ av klassfråga. Alla har inte råd att betala försäkringar, alla har inte råd att ta hand om sitt djur och det är ju väldigt, väldigt, väldigt tråkigt. Det där är jag väldigt kritisk till – att det har blivit som det har blivit.
Djursjukvården har också förändrats mycket sedan hon gick veterinärsutbildningen, som då var inriktad på hästar.
– Sedan har smådjuren ökat successivt. Speciellt katt satsar man mycket mer på om jag jämför hur det var för 40 år sedan.
Vad som tillkommit är att man nu har CT-röntgen och MRI-röntgen, vilket inte fanns förr i tiden.
– Mest tar jag emot hund och katt och lite häst. Kaniner har ju ökat väldigt mycket. Och så olika gnagare, reptiler och fåglar.
Har du fått in något väldigt ovanligt djur här genom åren?
– Ja, för 25 år sedan klippte jag klorna på Esmeralda. Hon var en varan, som var lika stor som undersökningsbordet. Det tyckte jag var lite läckert. Tidigare tog jag emot giftormar men det slutade jag med för personalens skull även om de oftast kan handskas med ormarna väldigt bra.
Hon säger att det går trender i allting och att reptiler just nu inte är populärt, som det var i slutet av 90-talet.
Är du en hund- eller kattmänniska?
– Jag är både och jag har haft bägge. Jag har haft alla djur, men nu har jag inte några.
Kan det bli aktuellt nu när du går ner i arbetstid?
– Det får vi se. Jag har i alla fall inga planer på det.
Djursjukskötaren Veronica Hådén har jobbat tillsammans med Gertrud Burman i 25 år och hon säger att många är ledsna, såväl personal som kunder.
– Hon har ju mött så många djurägare och vi är många som jobbat här länge och fått ta del av både hennes kunskap och engagemang för djuren och den här kliniken, så det är klart det har betytt oerhört mycket, säger hon.
– Många kommentarer vi hör av hennes gamla kunder är "men vars ska vi ta vägen nu?". De vill inte gå till någon annan.
Oliver Eriksson har kört från Norsjö för att hans tvååriga finska lapphund Bruno som ska besiktigas inför avel. Han åkte till kliniken för att den var närmast och det är också hans första besök där.
– Men jag har hört att Gertrud är en av två ögonveterinärer i Norrland, säger han.
Och det är just Brunos ögon som ska få sig en titt av Gertrud Burman.
– Han har någonting som heter PTM, det är en kvarleva från fostertiden. Det är ovanligt, säger hon efter undersökningen.
– Han har det i bägge ögonen.
Oliver Eriksson säger till Norran efteråt att det viktigaste är att Bruno är hel och frisk, och att han är mer intresserad av det.
– Det var någonting om sprängda blodkärl, och att det var ovanligt. Det är tack och lov inget farligt. Det är bara att det ska växa bort när de går från valpstadiet, säger han.
Några av Gertrud Burmans trogna kunder är Martti och Kristina Tikkanen. De har kommit till kliniken med Milton och Milou, som är av rasen mittelspitz.
– Varje gång vi har någonting om det är avmaskning eller hälsokontroll eller vad det kan vara så kommer vi alltid hit, säger Kristina Tikkanen.
– Det är jättetråkigt. Hon är jätteduktig veterinär och det är därför vi har varit här också – på grund av henne.
Vad har Gertrud betytt för dig?
– Trygghet, och kunskap och hon har så oerhört mycket kunskap med bland annat hundar och allt vad som gäller. Det är klart vi kommer att sakna Gertrud men tur att det finns andra som tar vid.