Övningsledarna Christer Alexandersson och Lena Liljedahl riggar Maja Lindholm så att hon ska bli den skadade kvinnan.
Det fiktiva larmet handlar om en gravid kvinna som varit med om en bilolycka. Hon har suttit fastklämd och misstänks ha en bruten fot. Hon pratar inte svenska och dålig engelska men har pekat att hon även har ont i bröstkorgen och huvudet.
Direkt larmet kom skickades signaler på personsökare till de som är med i traumateamet och är i tjänst.
Snart samlas gruppen som ska ta hand om patienten utanför ett av akutrummen. De som ska jobba patientnära tar på sig skyddskläder. Alla tar på sig en lapp där det står vad de har för roll och vad de heter.
Men kan tro att all personal känner varandra, men skyddskläderna döljer mycket av utseendet och någon kan ju vara nyanställd. Därför ska ingen tveka om vem som är vem.
När en ambulansvårdare kommer med patienten drar han allt som är känt om tillståndet, och alla lyssnar uppmärksamt.
– Hade det varit ett hjärtstopp, hotad luftväg eller en svår blödning hade de agerat direkt, men det är bra om alla stannar upp och får samma information, säger Ferenc Sari, verksamhetschef på akuten.
Normalt brukar övningarna göras med dockor, men denna gång ställer sjuksköterskan Maja Lindholm upp som patient.
Varje profession gör nu sina uppgifter, medan man hela tiden meddelar varandra om läget. Vid patientens huvud står narkossköterskan, och längs en av sidorna står den undersökande läkaren, som är en kirurg. Det är mycket prat i korta och snabba meningar.
Lite i bakgrunden står gruppledaren, som också är en kirurgläkare. Denne bestämmer vad som ska göras och i vilken ordning.
Ytterligare två personer i rummet denna gång är övningsledarna; Lena Liljedahl och Christer Alexandersson. De har traumafrågor som särskilt uppdrag och håller i övningar en gång var 14:e dag. Eftersom deltagarna varierar beroende på arbetsschema kommer varje anställd att i snitt ha varit med om två övningar per år.
– Det har visat sig att personal lär sig bäst om man har korta övningar som inträffar ofta, säger Ferenc Sari.
Vid huvudänden finns alltid personal från narkosen, eftersom de ansvarar för patientens luftvägar och andning. Här Jenny Johansson.
Övningen tar 20 minuter. Den avbryts när det är bestämt att "patienten" ska rullas vidare till gyn för vidare undersökningar av fostret. Sedan väntar hantering av den skadade foten.
Direkt efteråt får de medverkande återkoppling från övningsledarna. Om man ser strukturella fel så förs de vidare uppåt i organisationen.
– Jag tyckte det gick bra, alla följde riktlinjerna, säger Ferenc Sari.
Ferenc Sari, verksamhetschef på akuten, visar den standardiserade ABCDE-metodiken som följs över hela världen.
Det var Ferenc som införde det här sättet att jobba när han för tre år sedan blev chef på akuten.
– Förr kunde det vara upp emot 20 personer samtidigt i ett akutrum. Rollerna behövde renodlas och det behövde vara mera ordning och reda, då uppstår också mindre stress. Målet är ett lugnt och samlat arbete.
– Utöver att flera numera kliver ett steg tillbaka är också skillnaden att vi fokuserar mycket på gruppens kommunikation och samarbete.
Så här är uppställningen vid ett stort larm enligt internationella normer. Röd person är läkare, blå sjuksköterska, grön undersköterska och grå är samordningssköterskan vid akutens ledningsdesk. Den helröda är ledaren. På Skellefteå lasarett kommer sällan tre personer från narkos, oftast är de två. Röntgenläkare kommer bara vid behov. Linjen som avgränsar aktiv och passiv personal finns på riktigt markerad på golvet. Att vara hands-off innebär att man deltar aktivt men inte rör patienten.
Ferenc Sari är narkosläkare i grunden och har i 20 års tid varit engagerad i ett europeiskt råd för hjärt- och lungräddning. Detta råd har satt samman riktlinjer som många nu följer i hela världen. Ferenc tar på sig uppdrag som kursledare, och när han fick chefsjobbet i Skellefteå var det självklart att han skulle införa dem även här.
– Jag skulle säga att vi i Skellefteå ligger i framkant med att jobba efter riktlinjerna, säger han.