Kärt återseende. Ulla Lindahl och Catharina Stenlund på gården i Rismyrliden.
Sedan många år tillbaka är nybygget Rismyrliden, cirka fyra mil väster om Skellefteå, utflyktsmål för turister. Här kunde man baka bröd i bagarstuga, göra långfil, gulla med djur, mjölka kor för hand och se gamla typer av redskap. Få veta och förstå hur livet tedde sig för gårdens djur och för människor på landet. En svunnen tid som flytt.
Detta är första huset som sattes upp och senare fick en tillbyggnad.
Gårdens brunn och i bakgrunden den lilla bagarstugan.
Kafedelen i huset med öppen spis.
Fåren betar i det fria. Precis som förr i tiden.
Väggen är förmodligen målad.
Besökare kan ta del av en audioguide om gårdens historia.
Köksskåp med porslin.
Vävstolen har, naturligtvis, en given plats. Den finns på övervåningen som Catharina vill göra iordning.
Köksskåpen … En liten nostaligtripp bjuder de också på.
Konstutställning i rundlogen. Den används också för föreläsningar och gudstjänster.
Ett lekrum för barn har inretts i den gamla kornboden. Catharina säger att det är välbesökt och populärt.
Köket med öppen spis.
Foton från gångna tider när gården var bebodd.
Besöksverksamheten finns kvar, om än något begränsad i dag.
Gården består av 13 byggnader som började uppföras redan 1835. Det berättar Catharina Stenlund, diakonen som bor i Uppsala men varje sommar vänder norrut med destination Rismyrliden.
Vi har tagit plats på farstukvisten till huvudbyggnaden. Böljande blomsterängar och hässjan på ängen känns helt rätt. Den vittnar om tidigare gårdsdrift. Då, när gräset slogs med lie och hängdes på hässjor för att torka.
– Jag bodde i Myckle 2004 till 2014 och började vara här och hjälpa till. Jag har stort intresse av självhushållning och hur att ta vara på grödor och så, förklarar hon och fortsätter:
– Sedan tycker jag om lugnet och närheten till naturen och så brinner jag för att hitta en ficka i tillvaron, säger hon.
Disa Nordvik är en av två feriearbetare denna sommar. Hon plockar ängsblommor för dekoration.
Gården kantas av skog med vidsträckta blomsterängar närmast husen.
– Här visar vi upp en del av det gamla bondesamhället och hur man levde då och jag tycker det är jätteviktigt, säger hon och fortsätter:
– Jag tror också att man mår bättre av att leva lite mer i samklang med naturen och många, både vuxna och barn, tycker det är rogivande här.
Vid sidan av huvudbyggnaden odlas det blommor och grönsaker. På gårdsplanen står bord och stolar i grupper för besökare som vill köpa fika, eller vila lite. En handvevad brunn har sin plats en bit ifrån stora gårdshuset och dörren till den lilla bagarstugan ett stenkast bort står öppen. Bagarstugan används inte i dag då man inte längre får elda där på grund av brandrisk. Det krävs underhåll och viss restaurering.
För faktum är att Rismyrliden och verksamheten i dag inte är vad den en gång varit. Gården och byggnaderna kräver underhåll och underhåll kräver resurser. Att sköta en stor gård tar tid och krafter.
Bagarstugan i Rismyrliden. Man kan förnimma doften av nybakat mjukkaka. I alla fall i tanken …
Den ideella föreningen, stödföreningen Rismyrlidens vänner ansvarar för besöksverksamhet, guidning samt sköter gräsklippning, slyröjning och trädgårdsland med allt vad det innebär.
De har anställt Catharina Stenlund som kaféansvarig, en person som bakar samt två feriearbetare.
Tidigare var sommarverksamheten omfattande och föreningens medlemmar gjorde stora insatser. Nu har man minskat ned djurbeståndet och i dag har man en handfull får och höns.
Föreningens ordförande Maj-Britt Widmark säger att Rismyrliden är självhushållningens mecka, men att det inte är hållbart längre.
– Det är väldigt tungt och vi behöver mer arbetskraft för att kunna fortsätta. Vi släcker bränder hela tiden. Merparten av föreningens 150 medlemmar är nu i en sådan ålder att de inte kan göra jobb här längre, säger hon.
Trähästar som leksaker till de barn som kommer till gården.
För gårdsarbetet har föreningen köpt in en tjänst och äskat medel av ägarna, Stiftelsen Rismyrliden, för det.
I våras gjordes trädgården iordning av elever från Medlefors Folkhögskola.
– Den är ett litet bekymmer då den kräver så mycket jobb, säger Maj-Britt Widmark.
Hon brinner också för stället och vill att gårdens verksamhet ska leva vidare och utvecklas.
– Farmor/farfar kan berätta för sina barnbarn vad man använde sakerna till när de kommer hit, för världen vi erbjuder är ju borta nu. Vi vill bevara kulturarvet. Det riskerar att försvinna och det finns ingen som egentligen tar något samlat ansvar för det här.
Symaskin modell äldre.
Föreningen vill se en ekonomisk plan och ett arbetslivsmuseum med pedagogisk verksamhet för alla åldrar.
– Och ett tillgänglighetsprojekt så alla kan komma hit samt ett kulturreservat. Det gäller även det immateriella.
I Rismyrliden finns kolmilor, översilsängar och lämningar efter husgrunder. Föreningen har också kontaktat Skellefteå kommun men inte hört något än.
– Vi behöver även en serviceanläggning med moderna faciliteter för att minska slitaget på huvudbyggnaden som används som kök. Men vi har inte fått någon respons alls. Vi vill att alla inblandade samlas för en diskussion om Rismyrliden.
Hon säger också att man, i tio års tid, kämpat för mer resurser.
– Vi har fått signaler från Stiftelsen som äger gården att vi inte ska ha så hög ambitionsnivå. Men då kommer vi inte att ha några besökare och inte kunna ha kafé. Till hösten kommer vi att ha ett medlemsmöte där vi ska diskutera vårt framtida engagemang i Rismyrliden, säger hon.
Nu har klockan passerat elva på förmiddagen. Besökare droppar in. En av dem, Ulla Lindahl från Boliden, arbetade tidigare ideellt på gården i tjugo års tid.
– Jag har alltid tyckt om jordbrukslivet. Det är värdefullt att se hur folk hade det, säger hon och fortsätter:
– Jag tycker att det här ska finnas kvar.
Catharina Stenlund instämmer och säger:
– När kunskapen som fanns här försvinner så är den borta.
Godisförvaring för försäljning i kafét.
Tomas Teglund (S), är ordförande i ägarstiftelsen för Rismyrliden.
– Vi vill definitivt se en fortsättning i Rismyrliden. Det är viktigt med en bra, gedigen utredning och till hösten hoppas vi kunna jobba vidare med föreningen, museet och även Holmen skog.
Han känner till skrivelsen från föreningen till kommunen och säger att den finns på kommunledningskontoret.
Finns det planer på att utveckla och/eller lägga pengar och arbetskraft på gården?
– Vi har inte haft upp något ärende om det. Vi ska givetvis vårda lokalerna tillsammans med museet och antikvariatet och så. Jag förstår också att det är en utmaning för föreningen som fått bidrag för att sköta besöksverksamheten.
En del av vår egen historia riskerar att förfalla, menar föreningen. De säger också att de varken har ork eller resurser att sköta det som görs i dag?
– En målsättning är att kunna utveckla det, men jag kan inte spekulera i vad som kommer att hända. Vi måste sätta oss ner, alla aktörer och reda ut vad som går att göra, säger han.
I höst kommer föreningens medlemmar att diskutera sitt engagemang i gården. Om de beslutar sig för att lägga ner föreningen, vad händer med gården?
– Det vore det tråkigaste som kan hända och gården är ju bevarandevärd. Jag tänker också att i den här diskussionen så måste alla bitar upp på bordet. Sedan får vi sätta en plan för fastigheten, säger han.