Stina Sandlén har en personlig favorit som slår alla andra. Pernilla syddes någon gång på 1980-talet.
I syateljén en trappa ner står en provdocka som fått på sig en mycket enkel, avskalad och somrigt sval klänning. Klänningen är totalstrippad. Borta är de långa trumpetärmarna, urringningen har fått en helt ny form, släpet är avklippt och den långa kjolen har blivit så mycket kortare.
- Titta så bra den blev, säger Nina förnöjt.
Den förvandlade brudklänningen är ett skolexempel på vad Nina och hennes medarbetare Stina Sandlén ägnar sig åt hela dagarna.
"De flesta som kommer hit säger att de vill ha något enkelt. Så provar de något enkelt. Sedan går de ofta härifrån med något som inte är fullt så enkelt."
Begagnade brudklänningar - som burits vid ett eller fem eller rentav tjugo olika bröllop - lämnas in till butiken för att säljas vidare. Klänningarna tvättas, stryks och trimmas för att visa upp sitt allra bästa jag. Sedan är de redo att möta den sky av blivande brudar som fladdrar ut och in i affären för att hitta sin egen tylldröm.
- De flesta som kommer hit säger att de vill ha något enkelt. Så provar de något enkelt. Sedan går de ofta härifrån med något som inte är fullt så enkelt.
En gång är ingen gång för Nina Nyman på Bröllopsstudion. Brudklänningarna bara lever vidare och alla har de namn och alla är de flickor i vitt.
Urringningen görs om med hjälp av små spetsbitar som Stina Sandlén syr fast för hand.
Allra först vill många prova något enkelt. Modellen med spetsliv och lång svepande chiffongkjol i lager på lager trendar just nu.
Sonja från 1960-talet är det många som blir förtjusta i, detsamma gäller för Berit som hänger till höger.
Stina och Nina i ateljén där de befinner sig ett konstant "ändringskoma" från maj till augusti.
Klänningarna från 1960-talet drar mångas blickar till sig, men trots det är de svårsålda eftersom de är så svårburna. Dessa plagg skapades på den tiden då kvinnor bar kroppsformare. Korsetten höll in där det skulle hållas in medan bh-kuporna ofta var av den framåtriktade, strutformade sorten. Allt detta har naturligtvis satt sina spår i både sömmar och skärning.
- Dessutom var det före skrovmålens tid, påpekar Nina.
"Det är så många som gillar just den här, men det är ingen som vill köpa den."
Alla klänningar blir inte bara uppfräschade. De döps också. Här hänger Ulla, Berit och Inga sida vid sida med Stinas personliga favorit, Pernilla: En (just nu i alla fall) fullkomligt osäljbar 80-talare med vid underkjol och ryschig spets över bysten.
- Åh, den är så fin, suckar Stina och nyper lite i kjolen på klänningen som hon själv aldrig kommer att bära eftersom hon redan hunnit gifta sig i en helt annan blåsa i Las Vegas.
- Det är så många som gillar just den här, men det är ingen som vill köpa den.
Tyvärr, 80-talet får vänta åtminstone ett tag till. Kanske dröjer det 20 år innan de vida bakelsekjolarna och voluminösa puffärmarna blir heta igen.
Detta innebär att Ninas 80-talsfavorit, Karin, också kommer att få vänta länge innan det återigen är dags för den att bli buren uppför altargången. Trots att den har det som borde vara varje bruds högsta dröm - ett prinsessliv. Denna typ av liv har formen av en spets som går ner en liten bit på magen, vilket gör att midjan ser mycket smalare ut än den faktiskt är i verkligheten.
Detta är ett faktum, men är trots det inte ett argument som biter på dagens brudar.
- Nu ska det vara rakt avskurna liv eller inga liv alls och bara rakt, förklarar Nina.
Alla som köper en klänning måste räkna med att den måste göras om på något sätt, mycket eller lite. Den ska kortas, tas in, läggas ut, axelbanden måste kanske bytas, urringningen förses med en ny spetsdekor. Äldre modeller passar helt enkelt inte så bra på dagens kvinnor.
Tre symaskiner hjälper till med arbetet men:
- Det blir nog mer handsömnad än vi vill erkänna.
De har sina knep, Nina och Stina. De kan nämligen trolla.
- Huvudsaken är att det ser snyggt ut, säger Stina och visar hur hon för hand sytt fast små klippta bitar av spets runt en urringning vilket ger livet ett helt nytt utseende.
Gamla klänningar blir som nya tack vare små ingrepp, eller stora. Det är upp till klänningens blivande bärarinna att bestämma hur det ska vara.
Många klänningar som hamnar i syateljén kommer också från andra håll. Det säljs massor på nätet, både nya och gamla. Andra har varit uppe på vinden och letat fram mormors knäkorta som inte passar alls, men som barnbarnet trots det så väldigt gärna vill bära på sin egen stora dag.
60-talsklänningarna är som sagt ofta svårsålda. Men är det en 60-talare som ägts av mamma eller mormor, då är det en annan sak. Då är det så mycket minnen, känslor och släkthistoria förknippat med just det plagget så då kan den nya ägaren gå med på ganska stora ingrepp (och stora kostnader) för att få bära just den klänningen. Efter några år lämnas den kanske in till Bröllopsstudion för att säljas vidare till någon som vill göra om den en gång till. Eller ärvs av dottern som också måste få den omsydd.
Med detta i åtanke kan man undra hur gammal en brudklänning egentligen kan bli och fortfarande vara funktionsduglig.
- Den äldsta klänning jag någonsin haft hand om var från 20-talet, berättar Nina.
- Den var svår att arbeta med. 20-talsklänningarna är så sköra.
"Allt går att fixa, här är vi bra på att trolla", försäkrar Nina som aldrig ängslas för ett felklipp. Fel går alltid att rätta till med nål och tråd.