Skådespelaren Aja Rodas växte upp med en far i fängelse – spelar pjäs om sitt liv för elever.
Det är ett tag sedan Aja Rodas och hennes team satte upp föreställningen på skolor i Skellefteå – närmare bestämt i höstas. Men hennes egen historia är tidlös, autentisk och går hand i hand med föreställningen, för enligt Socialstyrelsen har minst 8 000 barn i Sverige en förälder som sitter i fängelse – varje år.
– Jag har aldrig haft någon relation med min pappa, han var frånvarande och vi lärde aldrig känna varandra, säger hon.
Hur kom föreställningen till?
– Idén kommer både från mig och från regissören Michael Cocke. Lukas Svensson, som är dramatiker, har intervjuat mig och skrivit pjäsen utifrån det, berättar Aja Rodas, när vi träffas i centrala Skellefteå en tidig morgon.
Aja Rodas är född i Wasa i början av 1960-talet men bor i Stockholm sedan många år tillbaka och har kopplingar till Västerbotten. Hon har tidvis bott i både Lycksele och i Umeå. Redan 1969 flyttade hon och hennes mamma till Sverige.
– Mina föräldrar skilde sig, pappa satt i fängelse och mamma var ung och ensam med tre barn. Jag fick bo hos mormor och morfar och morfar blev min pappa, det var i alla fall honom som jag kallade för pappa, säger hon.
Då, när hon växte upp, träffade hon sin far exempelvis över jul när han hade permission från fängelset, men då var stämningen spänd och ingenting som Aja minns med glädje.
Såren och ärren försvinner aldrig, men hon säger att hon har lärt sig att leva med den tomhet och saknad som hon kände då och berättar att hon har gått i terapi i flera år.
– Jag kommer ihåg när jag var tretton år och farmor lyfte frågan om jag ville hälsa på pappa i fängelset. Det var jätte, jättekonstigt, tyckte jag. När vi kom dit sa pappa att vi, jag och han, skulle åka till Spanien när han kom ut. Det var tudelat och det jag tänkte var: ”Jag känner ju inte honom” och ”Det kommer aldrig att hända” och så blev det ju, säger hon och fortsätter:
– Allt är fortfarande en sorg, ett sår innerst inne. De känslor som ägde mig när jag växte upp var att jag var arg, ledsen och kände saknad.
En annan aspekt och konsekvens under uppväxten var att hon började idealisera sin far, hitta på saker och när kompisar frågade var hennes papp var kunde hon säga att han var flygkapten.
– Det blev också ett stigma när folk visste och kopplade ihop mig med pappa som satt i fängelse, som att aha, din pappa sitter i fängelse, vem är du då?
I familjen pratade de aldrig om saken. Hon pratade inte ens med sin mamma om det och det där med ”Elefanten i rummet” blev högst verkligt. Hon känner att hon blev dubbelt straffad. Dels att ha pappa i fängelse, dels att tvingas deala med det på egen hand.
– Jag hade önskat att exempelvis Kumulus hade funnits när jag växte upp. Det hade varit helande att få spegla mig i situationen, säger hon.
Kumulus är en organisation som sedan 2016 finns under Umeå stadsmission och stöttar barn till frihetsberövade föräldrar. De har kontor i Skellefteå och Umeå, men verkar i hela länet.
Aja fortsätter sin berättelse och säger att hon blev ganska utåtagerande när hon var i mellanstadieåldern. Hon ville bli sedd, tagen på allvar. Hennes familjesituation var långt ifrån enkel då mamman också hade det också tufft – med alkohol.
– Om det hade varit i dag hade det blivit en orosanmälan till socialtjänsten, men inte då. Det blev som en acceptans i en onormal situation och jag upplever att jag krattade i de vuxnas manege, säger hon.
Det hon menar är att hon räddade upp olika typer av situationer, fick lära sig att dölja saker som var känsliga och rörde föräldrarna.
– Långt senare i tid så frågade jag min bästa kompis om hon hade märkt något. Hon svarade ja.
Någonstans i tonåren bestämde hon sig för att göra något konstruktivt av sitt liv. Betygen blev bättre och hon kom in på Humanistprogrammet på gymnasiet.
– Jag kommer ihåg att det var en lärare som sa att jag verkligen ”spottat upp mig”.
Tidigt 1980-tal fortsatte hon studera och utbildade sig till socionom i Umeå.
– Jag ångrar mig inte men kände att det inte var min grej. Så 1986 till 1989 så gick jag teaterhögskolan i Stockholm. Det är min grej, säger hon, ler och fortsätter:
– Det som räddat mig är fyra saker: Terapin och löpningen. Jag har alltid sprungit och gjort flera maratonlopp. Det gör att jag mår bra psykiskt.
Sedan nämner hon teatern och säger att den fjärde räddningsplankan handlar om att hon alltid sökt sig till bra personer.
– Jag är övertygad om att mormor och morfar gjorde jättestor skillnad. Där fick jag lugn och ro, hade hund och kände trygghet och så är jag en fighter.
Teaterföreställningen ”Det ingen får veta om pappa” hade premiär den 16 april 2020 på teater Gyllene draken. Förutom Aja själv medverkar Mats Jäderlund och violinisten Anna Maria Engberg i uppsättningen.
Varför en violinist? Jo, Ajas pappa närde nämligen en dröm om att bli violinist. Det låg rätt nära hans egna rötter då hon berättar att hennes farfar var kapellmästare.
– Men pappa valde den kriminella banan och jag bär en sorts hatkärlek till honom, konstaterar hon, kort och koncist.
Uppsättningen vänder sig till elever i årskurs 4 till 6 och har spelats på Floraskolan och på Morö Backe-skolan nu i höst. Sammanlagt har den satts upp 16 gånger i Västerbotten.
Den spelas även i Västra Götaland, i Jönköpings län och i Dalarna. Kumulus finns med vid föreställningarna i norr och åker ut på skolorna vid ett senare tillfälle för att följa upp. Det tycker Aja är bra då det kan finnas barn som behöver stöd och kan fångas upp.
Det som är lite speciellt är att barnen får träffa Aja direkt efter pjäsen och ställa frågor.
– Ibland så känner jag att vi har gjort skillnad och det är viktigt.
Hon har noterat att föreställningen är igenkännande för vissa barn och säger att responsen från barnen ofta är väldigt bra.
Aja Rodas pappa dog 1992. Hon säger att hon fortfarande bär sorgen och att skuggan av honom alltid kommer att finnas kvar.
– Vid ett tillfälle var de en pojke som frågade: ”Om du hade fått säga en sista sak till din pappa, vad skulle du säga då?”
Vad svarade du?
– Jag svarade att jag skulle säga till honom att han är saknad och att jag är ledsen för att han och jag gått miste om att lära känna varandra.