Norran har flera gånger skrivit om Kerstins kamp för sin syster. Första gången var när Kerstin reagerade på mängden sobril som systern fick. IVO granskade, något som försvårades av att boendet slarvat bort just den journal där medicineringen framgick.
Norran har tidigare berättat om kvinnan och hennes syster Kerstin. I perioder har de nekats att få träffas. Systern lever med ett ständigt behov av personliga assistenter då hon har omfattande neuropsykiatriska funktionshinder, framförallt autism. Verksamheten har hävdat att Kerstin gör systern orolig. Kerstin å sin sida menar att systern blir orolig för att Kerstin inte får komma. Kerstins förklaring till verksamhetens ovilja mot henne är att hon varit för kritisk. Även det har Norran skrivit om. Då systern mest sov vid besöken, sluddrade och kissade på sig, misstänkte Kerstin att systern fick för mycket Sobril. IVO försökte granska, men det försvårades av att kommunen råkat slarva bort de journaler där medicineringen framgick.
Kerstin spelar numera in många av samtalen med sin syster. Både vid besök och telefonsamtal. Hon vill kunna visa på hur samtalen med systern är, om behovet skulle uppstå. Och det gör det då och då. För bara några månader sedan fick hon exempelvis ytterligare en förklaring till varför kommunen vill hålla henne borta – i en skrivelse från verksamheten uppmanas hon hålla en god ton mot både personal och sin egen syster. I dag tillåts hon ett besök i veckan.
–Personalen använder min systers funktionshinder för att manipulera henne, och de uppger att hon inte vill träffa mig när det egentligen är personalen som vill slippa mig.
Enligt Kerstin är det personalen som har ett dåligt bemötande av hennes syster. Inte hon. Systern upprepar ofta det hon säger och kan därför uppfattas som ”tjatig”, berättar Kerstin. Något hon upplevt att personalen irriterar sig på. Men systerns upprepningar är en konsekvens av de funktionshinder hon har. Kerstin ifrågasätter om personalen fått utbildning i att bemöta den som har autism.
– Det finns tekniker att använda sig av, ett lågaffektivt bemötande, att avleda istället för att gå i konflikt, och man ska absolut inte skälla och ställa krav, säger hon.
För drygt en vecka sedan ringde Kerstin sin syster. Även detta samtal spelades in. Här säger systern att hon vill att Kerstin ska besöka henne på torsdagen. Kerstin lovar att komma. Systern undrar också vad hon ska få i födelsedagspresent. Det är ett kort samtal, som avslutas med att systern säger ”Hej då Kerstin och ha det så bra.”
Sedan glömmer systern att stänga av telefonen och Kerstin kan lyssna vidare. Det hon hör gör henne förskräckt.
– Personalen kränker, förnedrar och plågar min syster. De hjälper henne inte med blöjan, fast hon ber om det flera gånger. De tvingar henne att vänta, kräver att hon först måste bevisa att hon kan sköta sig, säger Kerstin.
Hon fortsätter:
– I flera års tid har handikappomsorgens chefer struntat i min kritik, och anklagat mig för att göra min syster orolig. När det i själva verket är de som behandlar henne illa. Allt jag har gjort är försöka kämpa för att hon ska få det bättre.
Norran har också lyssnat på inspelningen. Ibland talar systern väldigt sluddrigt. Men vissa bitar hörs tydligt. Bland annat hör man hur systern upprepade gånger ber om hjälp med att byta sin blöja – men konstant nekas det. Man hör ibland två röster, förutom systern. Men oftast endast en assistent.
En av assistenterna säger, märkbart irriterad: ”Nej, säger jag. Den är inte blöt.”
Systern: ”Den är blöt.”
Assistenten: ”Nej, den är inte blöt”.
Minuterna går utan att blöjan byts. Hon upprepar frågan flera gånger. Till slut början hon själv riva av den.
Assistenten: ”Du kan ju inte riva sönder blöjan, det är ju skitäckligt ju!”.
Och minuterna fortsätter att gå. Istället för att hjälpa med blöjan, försöker assistenten nu villkora hur det ska ske. Systern får höra att hon måste vara lugn innan hon får hjälp. Det upprepas flera gånger.
Systern säger något om en tandflisa. Assistenten svarar: ”Jo, jag hörde det, men du får sluta kasta dina tänder. För de sa att de ska inte laga dem mer. Du får tänka efter före. Det där får du leva med.”
Efter cirka tio minuter säger systern: ”Det är bajs, nu är det det! Ni misshandlar mig!”
Efter ytterligare några minuter hörs assistenten: ”Blir det här bättre, känns det bättre nu när du rivit sönder hela din blöja? Varför tänker du inte efter före?”
Systern är tydlig med att hon vill ha hjälp. Men den fortsätter att dröja: ”Så här är det, och nu lyssnar du på mig, ska vi hjälpa dig därifrån så får du inte gnälla som satan nu.”
Och så fortsätter det. Systern blir frustrerad. Hon gråter och låter upprörd, men det ofta svårt att höra vad som sägs.
Assistenten: ”Ska vi hjälpa dig? Du måste vara schysst om du vill ha hjälp.”
Vid ett tillfälle tycks personalen plötsligt skälla ut henne för något hon gjort dagen före: ”Du ska inte gnälla (ohörbart) jag är väldigt, väldigt trött på det, efter igår. Efter i går är jag klar med det. Förstår du det? (Ohörbart) Du kallade ett barn för XX, du skrämde ett barn.”
Av inspelningen är det svårt att få klarhet i när blöjan faktiskt byts. Men cirka 40 minuter efter att hon första gången bett om hjälp, ber hon även om hjälp att duscha. Rösten är otydlig, det låter som att hon säger att hon har kiss på sina ben. Assistenten upprepar än en gång att hon ska få hjälp – men först när hon blir lugn – ”Men du sitter ju och skriker”, säger han.
Det hörs också hur systern säger att hon har ont, utan något svar från assistenterna, och det hörs att hon gråter ibland.
Personalens ton är sällan trevlig mot systern under de nästan två timmars inspelning som Norran lyssnar på. Tonen gör Kerstin förtvivlad, och hennes snyftningar hörs också på inspelningen. Hon darrar på rösten när hon berättar.
– De skäller på henne för något hon sagt till ett barn, långt efteråt, men hon förstår ju inte själv vad hon gjort. Det hjälper inte skälla på henne sådär, och tvinga henne att vänta. Så länge, i en bajsblöja … man behandlar inte människor så, säger hon.
Kerstin har nu polisanmält händelsen. Hon har även anmält till IVO, Inspektionen för vård och omsorg.
– Det finns ingen ursäkt att behandla min syster så här, det är inte rättfärdigat på något sätt och det måste få ett slut.
Åsa Israelsson är avdelningschef på stöd- och service. Hon berättar att hon så fort hon fick kännedom om inspelningen, bad att få ta del av den.
– Vi startar alltid en internutredning då vi får kännedom om kritik, den har vi påbörjat. Vi kommer att analysera vad som hänt och utifrån det bedöma vilka åtgärder som krävs. Jag har också skrivit en lex Sarah.
Åsa Israelsson har själv lyssnat på ljudinspelningen, säger hon. Men påpekar att det ofta är svårt att höra vad systern säger. Det kan också vara svårt att avgöra var personer befinner sig, och vilka som är i samma rum.
Men de personliga assistenterna hör vi ofta tydligt. Vad säger du om det som sägs?
– Jag hör saker som väcker frågor om bemötande, och om tonläge. Men det handlar också om vad jag inte hör, om avsaknaden av kommunikation. Jag hör inte heller mycket avledande, säger hon.
Samtidigt påpekar Åsa Israelsson att hon inte arbetar med kvinnan ifråga, och saknar detaljkunskaperna här.
– Men jag känner i magen att det här måste vi se närmare på. Vi måste säkerställa att vi arbetar utifrån rätt behandlingsplan, utifrån den svåra diagnos personen har. Vi måste också säkerställa att personalen har rätt stöd att utföra sitt arbete.
Experten jag talar med säger att man bör tillämpa ett lågaffektivt bemötande. Att skälla och ställa upp villkor för att ge hjälp, rekommenderas inte.
– Vi ska inte uppfostra våra brukare. Det är inte vår pedagogik. Alla har ett ansvar för den egna kommunikationen, att man har ett respektfullt bemötande och att be om hjälp om man behöver det, säger Åsa Israelsson.
De svär och skäller på kvinnan. Vad tycker du om det?
– Det är olämpligt, det är jätteviktigt att personalen har ett bra bemötande av dem de arbetar med.
Det är olämpligt, men inte oacceptabelt?
– Jo, det är oacceptabelt.
Borde den här personalen verkligen få jobba hos kvinnan i så fall?
– Det blir något internutredningen får titta på. Ingen är i dagsläget avstängd. Just den aktuella dagen arbetade två vikarier. Men rutinerna har förändrats från och med i dag (torsdag). Det ska nu alltid bemannas med en ordinarie personal tillsammans med eventuell vikarie.
– Nu arbetar vi vidare med utredningarna, som en del i det viktiga kvalitets- och förbättringsarbetet, säger Åsa Israelsson.