St Lukas i Skellefteå erbjuder gruppterapi för varslade Northvolt-arbetare. Sessionerna startade måndagen den 4 november.
– Det är viktigt att ha någon att tala med om vad den här arbetslösheten kan betyda och dela med sig av upplevelsen, att få veta att man fortfarande är värd någonting, även om man känner sig värdelös för tillfället.
Matz kallar sig själv en invandrare i Skellefteå. Han föddes i Stockholm men flyttade runt mycket som barn. Han gjorde värnplikten i Umeå, men bestämde att han inte vill bära vapen och fick istället chansen att göra vapenfri tjänst på en psykiatrisk klinik på Norrlands Universitetssjukhus.
1977 fick han chansen att starta en klinik i Skellefteå och han har blivit kvar sedan dess. På frågan hur det har varit att rota sig i stan säger han:
– Eftersom Umeå har fler studenter som kommer och går och ett större flöde av människor tror jag att det är svårare att lära känna människor i Skellefteå eftersom många har bott är i hela sina liv och de är vana att umgås med människor de har vuxit upp med. Det betyder inte att de är fientliga men de kan upplevas som en aning ovänliga.
Matz berättar om 70-talet när många kvinnor i Skellefteå drabbades av nedläggningar i textilbranschen och blev av med sina jobb. Han behandlade några av kvinnorna och märkte att de drabbades av sömnlöshet, ångest och självkritik. Kvinnorna var väldigt självkritiska trots att nedläggningarna berodde på ekonomiska orsaker utanför deras kontroll. Matz hjälpte dem att förstå att det inte var deras fel och att de inte var värdelösa.
– Det handlade om att få dem att tänka ”ja, det är dåligt, men det betyder inte att jag är dålig”. Jag kunde inte ge dem jobb, men jag kunde få dem att vända negativt fokus på dem själva till sociala och ekonomiska problem istället.
Nu, med Northvolts varsel, är många i en liknande situation, men den här gången är problemen större med tanke på att många flyttat till ett nytt land med sina familjer. Efter nyheterna om varslen tog Marina Georgescu, ordförande i Expats & Friends Skellefteå, kontakt med St Lukas med en förfrågan om att hjälpa de drabbade. Kliniken tackade ja och erbjuder samtalstillfällen med sex personer i varje grupp.
– Jag har pratat med människor som känner sig väldigt isolerade. De slutar ta kontakt med människor. Isoleringen är det farligaste, när man är ensam med sina tankar. När man inte söker hjälp för att man inte tycker att man är värd det, säger Matz Sparrman.
St Lukas startade i Skellefteå 2004 och firar alltså i år sitt 20-årsjubileum. Grundare var, förutom Matz Sparrman, Bo Lundblad och Leif Ericsson som avled 2008. I grunden finns den idéburna organisationen St Lukas som hade mottagningar över stora delar av Sverige – men inte i Skellefteå.
– Vi fick en förfrågan från centralt håll om vi ville starta i Skellefteå. Då var vi 2,5 tjänster. Vi startade som ett komplement till den vanliga psykiatrin, vi har en helhetssyn och arbetar också med existentiella frågor på ett annat sätt, berättar Bo Lundblad.
Nu är man ett fristående AB med sex psykoterapeuter, alla med olika inriktning och alla med ett ursprung i offentlig verksamhet. Vd är Anders Wesslund – men inte länge till.
– Vi har vd-tjänsten två år i taget och en platt organisation. Till våren är det dags för mig att kliva av. Då tar Anneli Levin över, berättar Anders Wesslund.
– Dessutom är vi ett icke vinstdrivande företag, alla inkomster går tillbaka in i företagets verksamhet. Och än har vi inte haft några röda siffror, säger Carin Lindgren.
Man tecknar framförallt avtal med lokala företag för stödinsatser för enskilda personer, arbetsgrupper men även chefer och arbetar grovt sett från Haparanda till Sundsvall.
– Det är allt från små till stora företag men även kommuner och regioner, handledning är en stor del av verksamheten. Vi betonar samtalsstödet i vår verksamhet. Vi möter enskilda, par och familjer för samtal och psykoterapi, berättar Ingrid Lundberg Andersson.
Företaget har inga problem att få kunder och har en soliditet på 70 procent.
– Vi säljer kvalificerade tjänster men har fortfarande ett hjärta för det offentliga. Det är inte vår idé att tälja guld utan att förvalta det vi byggt upp för framtiden, avslutar Anders Wesslund.