Efter att det blev svårare att besöka maken Pertti har Irene Sirola försökt att ställa om sin vardag. Hon försöker att hålla sig sysselsatt på dagarna, med till exempel stickning.
På en dans i Bursiljum 1957 träffades Pertti och Irene Sirola. Fem år senare gifte de sig och de har hållit ihop sedan dess.
– Det som har varit så speciellt för oss är att vi har lyckats vara så lyckliga i så många år. Vi har verkligen passat ihop och kompletterat varandra, berättar Irene Sirola, som bara var 15 år när hon träffade Pertti.
I november 2019 flyttade Pertti in på vård- och omsorgsboendet Linagården, och Irene blev kvar ensam i lägenheten.
– Till en början gick det bra. Jag satt ofta med honom på rummet, och vi träffades nästan varje dag, säger Irene.
Men i mars förändrades verkligheten då det meddelades att det skulle bli besöksförbud på boendet.
– Jag minns att jag och min dotter var och hälsade på Pertti när vi fick beskedet. Då sa min dotter åt mig att ställa ner kaffekoppen och sen åkte vi därifrån. Det var senaste gången jag höll om min make, säger hon.
Paret som levt tillsammans i 63 år var helt plötsligt splittrade och för Irene väntade en jobbig vår i den ensamma lägenheten. Hon berättar att hon har funderat på om livet fortfarande är värt att leva.
– Jag kände bara, varför ska jag leva? Jag är själv så ofärdig och långt borta från det liv som jag är van att leva, och nu får jag inte ens hålla om min man längre. Det kändes helt enkelt hopplöst. Men till slut kom jag fram till, efter mycket hjälp, att försöka klara mig igenom det här för min mans skull, säger hon.
– Vi har levt hela våra liv tillsammans, och delat så otroligt många stunder med både glädje och sorg, men nu får vi inte det längre. Jag har bett om att få flytta in hos Pertti bara för att få vara nära honom, men så har det inte blivit.
Pertti Sirola bor åtskild från sin fru Irene Sirola. Den senaste gången de fick träffa varandra helt utan restriktioner var i mars.
Under sommaren har paret kunnat träffas igen. Personalen på Linagården har gjort det möjligt för dem att träffas flera gånger i veckan, men då med flera meters avstånd.
– Jag försöker besöka honom så ofta som möjligt. Men det är inte på samma sätt. Han hör mig och han ser mig, men det är svårt för oss när vi sitter så långt ifrån varandra och har ett staket mellan oss, säger hon.
På grund av dåligt väder har hon inte kunnat träffa sin make de senaste veckorna.
– Det går helt enkelt inte att sitta ute när det regnar. Och då känns det ännu jobbigare, när vi inte kan ses över huvud taget. Det handlar inte om att jag inte förstår det här med att man ska vara försiktig och hålla sig ren, utan det handlar om att jag vill vara med min make som jag tillbringat hela mitt liv med, säger Irene.
Norran har tidigare berättat om en annan anhörig som vittnar om liknande upplevelser, och Irene berättar att hon känner flera personer som delar hennes bild.
– Det är såklart olika hur man känner, men jag har flera vänner som också upplever en stor sorg över att de inte får träffa den person som de delat hela sina liv med. Det är så oerhört gräsligt och hemskt att känna såhär, men man får bara fortsätta försöka göra saker och fortsätta leva, för jag vill leva.
Hon berättar att situationen fortfarande är jobbig, men att hon vill fortsätta kämpa.
– Jag har gråtit väldigt mycket under de här månaderna, och det är fortfarande väldigt jobbigt. Det som driver mig framåt är hoppet att få vara med min make igen. Att få hålla hans hand eller ge honom en kram skulle betyda så otroligt mycket.