Chiara
Chiara är från Italien. Jag vet inte om det bara är jag, men jag har inte träffat några italienare i Skellefteå, inga alls!
Förutom att vara italienare är hon också en varm sprudlande karaktär som bubblar av entusiasm och livsglädje. Norrans engelskareporter Paul Connoly möter henne på Alhems Trädgård, en av Chiaras favoritrestauranger i Skellefteå.
Så, hur i hela friden hamnade den här italienaren i Skellefteå?
– Jag flyttade hit tack vare min portugisiska pojkvän Joao. Vi bodde i Portugal innan vi flyttade hit. Han ville egentligen flytta till Italien men jag ville inte flytta tillbaka dit. Till slut sa jag “vi kan flytta till vilket annat land i Europa som helst, bara inte till Italien”.
Det som hände sen förvånade Chiara.
– Han sa att han skulle skicka sitt CV till lite olika ställen och så får vi se, sen ringde han mig en dag och sa “vi ska flytta till Sverige”.
Chiara tänkte att det skulle bli bra, att bo i Stockholm skulle bli kul.
– Sen sa Joao till mig att vi inte skulle flytta till Stockholm, vi skulle längre norrut. Ett ställe som hette Skellefteå. Jag sökte på internet och såg att det var nära norra polcirkeln, och att temperaturen kunde bli minus 30 grader på vintern, och då sa jag “jag är inte redo att flytta än!”
Chiara Pugliarelli
Men, i november gick flyttlasset ändå. Paret kom till Skellefteå precis i tid för det värsta snöfallet i november månad på länge. Chiara grimaserar när hon tänker tillbaka på det.
– Jag behövde skotta bort snön från framsidan tio gånger på bara några timmar, och då tänkte jag “varför i helvetet flyttade vi hit?”.
– Sen i december var det –35 grader. Det var som en mardröm. Jag sa till mig själv att om jag överlever detta, då kommer jag älska det här landet sen. Och det är sant, jag älskar det nu. Jag älskar det jättemycket. Jag vill verkligen inte bo någon annanstans.
Vad var det som lyckades vända frusna och insnöade Chiaras inställning till norra Sverige?
– Jag älskar naturen här, allt är så grönt. Även under vintern, när det är en massa snö, så är naturen så annorlunda mot för vad du ser i Italien eller Portugal, hon fortsätter:
– Jag älskar också människorna här. I Italien säger alla att svenskarna är så kalla och reserverade. Men min erfarenhet har varit det motsatta. Jag har för det mesta mött fantastiska människor så här långt. Vår hyresvärd var så trevlig när vi först flyttade hit, han bjöd in oss att fira både jul och påsk med honom.
Chiara Pugliarelli
Chiara föll också för svenskarnas balans mellan arbete och fritid.
– Jag älskar jobbkulturen här. Det är som en dröm, åtminstone jämfört med där jag bodde förr. Jag brukade jobba tio timmar om dagen. Här är det inte så, de värderar privatliv och familjetid högt. Det är något pengar inte kan köpa.
Att bo i Skellefteå har också fått 26-åriga Chiara att börja tänka på resten av livet.
– För första gången känns det som att jag kan planera min framtid. Jag kan överväga att gifta mig, köpa hus och skaffa barn. Den här staden känns som ett perfekt ställe för mig. Det är en liten stad, men det är precis det jag älskar. Det är inte så mycket trafik, det är enkelt att ta sig runt, och man kan välja om man vill köra bil, cykla eller gå.
Vad tänker du om svenska pizzor? Visst måste det vara en skam för vilken italienare som helst med Skelleftebornas kärlek för kebab, ananas och banan på pizza?
– Jag har inte smakat kebabpizza, men jag är säker på att om jag åt pizza med ananas eller banan på skulle jag nog inte längre få räknas som Italienare, jag skulle förlora min nationalitet, säger hon och skrattar.
Chiara har däremot hittat bra mat i staden.
– Precis som Alhems lagar La Cena också bra italiensk mat. Man vet att ägaren är italienare om menyn är skriven på korrekt italienska, och La Cenas är det.
Joao sa att det var uppe i norr, ett ställe som hette Skellefteå. Jag läste på internet och såg att det var nära norra polcirkeln och att tempraturen var -30 på vintrarna. Då sa jag direkt "jag är inte redo att flytta än!"
Förvånansvärt nog har Chiara dessutom hittat gott om italienska ingredienser att laga mat med hemma.
– Att bo i Portugal var lite utav en chock, att hitta italienska ingredienser i mataffärerna var svårt. Här är det mycket enklare. Man kan hitta i princip vad som helst, även sånt som är så specifikt som ett ovanligt napolitanskt mjöl (Caputo) som till och med min mamma har svårt att hitta hemma i Italien. Det är fantastiskt!
Med det sagt verkar det inte finnas så många italienare som kan dra nytta av det breda sortimentet, jag frågar Chiara vad det beror på.
– Det är konstigt, vart jag än åker brukar jag hitta italienare, men inte här. Det är många från Sydamerika, det finns många brasilianare, men det är en tydlig avsaknad av italienare.
"Jag älskar jobbkulturen här"
Hon tänker efter och erbjuder till slut en teori för vad det kan bero på.
– De långa, kalla vintrarna kanske håller folk borta. Vem skulle vilja flytta till ett ställe med såna här vintrar? Det kräver en viss typ av motståndskraft, antar jag. Men varför så få italienare? Det kanske beror på en kulturskillnad. Italienare kan vara väldigt bundna till sina mammor och till sina familjer. Då verkar nog en lång flytt som den upp hit skrämmande. Det krävs att man är öppensinnad och anpassbar för att komma in i den nya kulturen.
– Jag saknar min mamma också, såklart. Men hon kommer inte bygga min framtid, det är jag som måste göra det.