Det är de här husen som nu ska rivas vid Skellefteå sjukhus. På platsen blir det sedan en ny byggnad.
Det har varit en långbänk men nu börjar det hända saker på Skellefteå sjukhus. Sedan en tid tillbaka pågår invändig rivning av de äldsta husen som finns i den norra delen av sjukhuskomplexet. Den äldsta delen där är från 1915 och lokalerna har blivit omoderna.
Lena Lundman Westberg har arbetat på lasarettet sedan 1978. Trots det har hon aldrig gått in i den lilla bakdörren i den äldsta delen. Det tar ett tag innan hon lyckas lokalisera var vi är.
När hon började arbeta på lasarettet var det som sjukvårdsbiträde och barnsköterska i den gamla delen.
– Jag arbetade på olika ställen där det behövdes. Jag har nog varit på de flesta ställena här, säger hon.
Det var bland annat långvården och barnkliniken, vars byggnader redan försvunnit, centralförrådet, centralbadet och BB.
Efter att hon blev färdig sjuksköterska jobbade hon inte i den gamla delen utan på många andra avdelningar på sjukhuset.
Skellefteå lasarett har under de senaste åren varit föremål för en omfattande flyttkarusell. Men enligt Lena Lundman Westman är det inget nytt att man flyttat runt.
Lena Lundman Westberg föddes i en av de gamla byggnaderna där hon senare arbetade.
Vi går genom kala korridorer. Här och var ligger det någon hög med skräp. Det mesta är dock bortstädat. Här och var hänger temporära ljusslingor.
– Vi river så att det är betongrent, säger Wilma Panboon, som är projektingenjör vid Byggdialog, som har totalentreprenaden på sjukhuset.
En del lämnas kvar. Hissar blir exempelvis för svåra att riva i detta läge.
Wilma Panboon i en korridor som nu rivits.
Så kommer vi in en stor, öppen, men mörk lokal. Även lampor och el har rivits.
– Är aulan riven, säger Lena Lundman Westberg och låter nästan lite förvånad.
I den låg den gamla matsalen. Det var här alla åt, även läkarna.
– Jag minns att det var mycket viktigt att man satte sig vid rätt bord. Man fick inte sitta vid läkarbordet om man inte var läkare.
Satte du dig fel?
– Ja, och då fick jag höra "lilla flicka vad gör du här", säger hon.
Hon tillägger:
– Jag får mycket flashbacks när jag går omkring här.
Lena Lundman Westberg fascinerades av "kyrkfönstren" längst upp i det gamla centralköket.
I närheten av aulan finns det gamla köket. Det är högt i tak och längst upp är det fönster med valv.
– Oj, jag har inte sett de här kyrkfönstren förut, säger Lena Lundman Westberg.
Viktor Jansson, som är förman, berättar att de ska återbrukas.
– Jag har hört att läkarna åt här för länge sedan och att kökspersonalen höll till uppe vid fönstren, säger han.
Det gamla gjutjärnsgolvet gick inte att rädda.
Wilma Panboon och Viktor Jansson konstaterar att de hittat många intressanta byggnadsdetaljer när de rivit. Detaljer som vittnar om olika faser och byggnadsstilar. De har gjort flera överraskande fynd.
– Ofta saknas det dokumentation. Vi kan hitta väggar som de ställt på ett tidigare golv, säger Viktor Jansson.
På ett ställe visade det sig finnas ett golv av gjutjärn.
– Vi försökte bila loss det men det satt för hårt, konstatera Viktor Jansson.
Vi går upp en våning och tittar ner på köket. I gluggarna sitter rejäla spikar.
– Det är sex till sju tum detta, säger han och pekar på några som sitter kvar.
Även timret är rejält.
Viktor Jansson på Byggdialog konstaterar att det använts intressanta väggmaterial i den äldsta byggnaden.
I ett rum ser vi lager av väggbeklädnad. Något som liknar grov vass finns bakom putsen. Där finns även tidningspapper som limmats på väggen vid något tillfälle, lite oklart vilka tidningar.
Tre små fönster med mönstrade rutor i taket har också fyllt någon outgrundlig funktion.
I ett kyffe på bara några kvadratmeter ligger tegelstenar på golvet. Det är tydligt att ett innertak har nyligen rivits och ovanför det hittades oväntat flera små fönster med mönstrat glas.
– De här ska också återvinnas, säger Viktor Jansson.
Viktor Jansson och Wilma Panboon visar runt i korridoren ovanför det gamla köket.
I den gamla delen av lasarettet fanns också centralbadet, där Lena jobbade. Hon minns att hon hjälpte till med transporter av patienter dit. På plats fanns baderskor. Patienterna låg på duschbårar utan kläder.
– Man spolade av dem snabbt. Det stod folk i kö i väntan på dusch och här var fullt av personal. Man tog inte hänsyn till integriteten då som man gör nu, säger hon och skakar på huvudet.
Hon tillägger:
– Jag är ju inte från 1800-talet. Jag kan inte fatta att jag var med om detta.
Det är ett av de mindre bra minnena från huset.
De trevligaste minnena har hon från BB som låg högst upp i hus 102.
– Jag är själv född där och jobbade där. Det var härligt att jobba med alla de små barnen. På den tiden låg inte barnen med mamman inne på salen. Det var lite mer fyrkantigt då – mammorna fick bara amma var fjärde timma. Bäbisarna fanns i en stor sal så det var många att sköta om för oss. Jag var 18 år och satt och lärde mammor hur de skulle amma. Det var lite konstigt, säger hon och ler.
Hon berättar att hon även arbetade på infektionsavdelningen och barnavdelningen.
– Där var barn med kikhosta och föräldrarna fick inte vara där. Det är svårt att förstå i dag.
Vi hamnar vid det som fram till nyligen var BB men där tar det stopp. Korridoren är blockerad med plast.
– Det är här som den nya vårdbyggnaden ska kopplas på. Nu bygger vi temporära väggar här så att vi kan separera byggnaden som rivs från den som står kvar, säger Viktor Jansson.
Norran frågar om detaljerna kring påkopplingen.
– Inget med den nya vårdbyggnaden är ännu skrivet i sten, säger Wilma Panboon.
Korridoren in till den tidigare barnmorskemottagningen är också ödslig är mörk men hissen ner till centralhallen fungerar fortfarande.
Här ska den gamla byggnaden separeras från den som ska vara kvar. En isolerad vägg byggs mellan husen.
Lena Lundman Westberg konstaterar att rundturen bjöd henne på en del överraskningar.
– Det var kul. Jag är historiskt intresserad, säger hon men tillägger sedan.
– Som med allt annat är det tragiskt att ett hus måste rivas. Det känns i hjärtat, men det är samtidigt bra att det byggs ett nytt. I de här husen är det små och trånga utrymmen. I dag planerar man sjukhus på ett annat sätt. När det här byggdes tänkte man inte på samma sätt kring logistik, arbetsmiljö, lokaler och sekretess.
Hon berättar att patienterna fick ligga i stora salar.
– När jag började jobba som sjuksköterska hade man också dokumentationen vid patientens säng – för alla att läsa om de ville. Läkarna pratade över patienternas huvud och de kunde rycka av täcket utan att fråga för att undersöka dem. Det är klart att vården har förbättrats mycket. Allt har förbättrats.
Det pågår även renoveringsarbete på sjukhuset.
Hon tycker det är positivt att material från sjukhuset ska återvinnas, att bland annat trappräcken flyttar till campus.
– De river med värdighet. Det känns bra.
Vad ser du fram emot med den nya sjukhusbyggnaden?
– Jag vet inte hur de har tänkt bygga men förmodligen blir det bra.