Personal poserar vid Norrans första hus, som i all hast hade byggts vid Viktoriaesplanaden. I bakgrunden syns Strömsörskolan och på den breda vägen rullar i dag norrgående trafik på E4.
Staden hade redan två tidningar: Dels Skellefteå Nya Tidning (1860–1919), som tidigare hade varit liberal men gått mot höger, dels Skelleftebladet som på slutet hette Nordsvenska Dagbladet (1887–1958), som varit höger hela tiden.
De flesta av stadens inflytelserika män stödde någon av dessa tidningar, och det ansågs onödigt att en "vänstertidning" skulle starta. Ryktet sade att den skulle bli radikal, samhällsomstörtande och kristendomsfientlig.
Bakom planerna låg en grupp frisinnade män, med Anton Wikström från Jörn, och Verner Johansson från Skellefteå i spetsen.
34-årige Anton Wikström var fjärdingsman (polis), men även landstingspolitiker och kandiderade till riksdagen i valet 1911 (dit han också blev invald).
Entusiasmen handlade om frisinnet; en ideologi som stod nykterhetsrörelsen och frikyrkorna nära och sedermera blev Folkpartiet.
I Umeå hade en frisinnad tidning, Västerbottens Kuriren, startat redan år 1900 och det hade länge varit tal om en start i Skellefteå.
Nu hade staden fått elektricitet (år 1908) vilket innebar att man slapp veva en press för hand. Dessutom skulle valsystemet ändras, och dubbelt så många svenska män få rösträtt i riksdagsvalet 1911. Intresset för samhällsfrågor ansågs därför ha ökat.
""Bland de mera glädjande företeelserna i vår tid är väl den allmänna vakenheten, lifligheten och det starka inträsset för samhälleligt arbete"" som det stod i tidningens programförklaring.
Entusiasmen var stor hos grundarna, som planerade för starten utan att ha varken bolag, byggnad, press, personal eller pengar.
Det ansågs också tveksamt om det skulle finnas nog med läsare, eftersom Skellefteå stad bara hade 1 200 invånare.
Men omlandet hade desto fler eftersom samhällen och landsbygd var mera befolkat än i dag. Där fanns många potentiella läsare eftersom tidningen riktade in sig på "småfolket"; bönder, tjänstemän, arbetare, småföretagare.
Entusiasterna ville komma igång i början av 1911 och när beslutet var taget blev det bråttom. En tomt hade erbjudits intill Viktoriaesplanaden och huset började byggas 19 november 1910 när det bara var en dryg månad kvar till start.
Någon kunnig journalist fanns inte i Skellefteå, utan den första redaktören rekryterades från Borås. Den 23-årige Ivar Österström anlände med tåg till Jörn för att i mörkret åka hästskjuts de sex milen in till stan – i över 30 graders kyla.
Det sägs att när den blivande redaktören anlände till Skellefteå och fick höra om förhållandena, räknade han sina pengar och konstaterade att han skulle ha råd att åka tåg till Uppsala om han avstod från måltider på vägen. Att det skulle bli någon tidning fann han för orimligt.
Men Ivar Österström blev kvar och planeringen fortsatte. 17 december kom det första numret ut, ett provtryck som gjordes på en av Umeås tidningar. Det egna tryckeriet var då fortfarande under uppbyggnad. Även provtryck nummer två gjordes i Umeå, den 21 december.
På nyårsafton 1910 gjordes så den första tidningen i den egna pressen, som kunde trycka fyra sidor. Tidningen var ett enda stort ark, vikt på mitten, och bladen matades in för hand. Utdelningen skedde på nyårsdagen.
Det har gått 110 år sedan denna tidning startades, och det vi ser är första provtrycket. Första sidan bestod alltid av annonser och först 1926 började man ha nyheter där.
Tidningen togs emot väl och upplagan nådde upp till 1 535 exemplar under året som följde.
En ny tidning var född - och den överlevde sedan sina konkurrenter.
Källa: Norran de första 100 åren av Bengt Enqvist.