Magdalena Lindgren är övertygad om att förlossningen inte hade blivit nära lika traumatisk om hon hade fått göra ett planerat snitt.
För många kvinnor är förlossningen kopplad till glädje, men för vissa är den förknippad med ångest och en känsla av kontrollförlust. När Magdalena Lindgren väntade sitt första barn var hon fylld av förväntan och lycka över att hon äntligen skulle få bli mamma. Det dröjde dock inte länge innan den positiva känslan överskuggades av en stark oro inför förlossningen.
– Jag längtade efter mitt barn, men ville inte uppleva själva förlossningen, säger hon.
Varje år görs ungefär 20 000 kejsarsnitt i Sverige. Vissa är planerade enligt moderns önskemål, medan andra görs omedelbart eller akut. Magdalena Lindgren insåg snabbt att hon ville ha ett planerat kejsarsnitt. När hon tänkte på förlossningen fylldes hon av ett obehag.
Hennes starka förlossningsrädsla grundar sig i uppväxten, som var tuff då hon bland annat utsattes för sexuella övergrepp. Hennes biologiska föräldrar var inte heller närvarande i hennes liv. Under graviditeten var det jobbigt att inte ha en mamma att prata med om den stundande förlossningen.
– Man vill ju prata med sin mamma och eftersom min fostermamma inte hade fött några egna barn visste hon inte vad jag gick igenom. Jag var väldigt osäker och fick träffa en psykolog via barnavdelningen för att prata om min rädsla. Det gjorde mig inte tryggare.
Hon berättade för sin barnmorska att hon ville prata med en läkare om att göra ett planerat kejsarsnitt. Hon fick en tid inbokad, men läkaren förvärrade hennes rädsla.
– Han sa: ”Om du är rädd för sprutor, då ska du veta vad som kan hända om du gör ett kejsarsnitt.” Hans inställning gjorde att jag inte kände mig bekväm att dela med mig att jag blivit utsatt för sexuella övergrepp.
Magdalena tycker att det borde vara en självklarhet att få välja förlossningssätt.
Magdalena fann sig i att hon var tvungen att acceptera en vaginal förlossning, trots att hon fortfarande inte visste hur hon skulle ta sig igenom den. Hon upplevde att hon inte togs på allvar, så hon skrev ett förlossningsbrev.
I brevet beskrev hon sina känslor, att hon hade en djup rädsla och att känslan av kontrollförlust var skrämmande. Hon önskade en tydlig kommunikation från barnmorskorna om vad som händer under hela förloppet.
Allt gick däremot inte som planerat. Vid ett tillfälligt rutinultraljud upptäcktes att barnet inte vuxit som han skulle. Då blev hon igångsatt.
– Jag var livrädd och inte alls beredd. Men jag bet ihop och tänkte att nu gör jag det här. Under förlossningen märkte jag att de inte läst mitt brev och förberedde mig inte på någonting som hände. De satte in en mätare i mitt underliv utan att förbereda mig och jag sa bara ”sluta”, det var jätteobehagligt.
Magdalena har tre barn. Hennes två andra barn förlöstes med planerat snitt. ”Det var jättebra upplevelser, till skillnad från första förlossningen”, säger hon.
Plötsligt sjönk barnets hjärtljud och det slutade med ett akut kejsarsnitt. Allt gick fort och Magdalena kände att hon inte hade koll på någonting.
– Det var inte en bra förlossning. Att gå igenom allt utan att bli lyssnad på var jobbigt.
Hon beskriver förlossningen som traumatisk och hon har många minnesluckor. Magdalena tror att ett planerat kejsarsnitt hade varit det absolut bästa för henne.
– Det finns massor av kvinnor som av olika anledningar bör få ett planerat snitt men inte får det. När jag önskade mig det blev jag bara nekad, trots att det hade gjort mig mycket mer förberedd och lugn. Varje kvinna borde ha rätten att bestämma över sin egen kropp.