När åklagaren inte har bevisning av teknisk karaktär, som rättsintyg, journalanteckningar och fotografier, så blir vittnenas berättelser ännu mera betydelsefulla.
Skellefteå tingsrätt på onsdagsmorgonen: rättegången inleds mot en 48-årig man som åtalats för en misshandel mot en dotter och grov kvinnofridskränkning mot förra hustrun.
Som ofta vid den här typen av brottslighet är det vitt skilda beskrivningar av händelseförloppet.
Kvinnan berättar hur hon vid upprepade tillfällen utsatts för hot, våld och kränkande tillmälen från mannen. Hon beskriver slag, grepp runt armar, hur han nypt henne i ansiktet, hur han slagit upp en kylskåpsdörr som träffat henne i ansiktet.
Kulmen blev runt julaftonen när polisen kom till bostaden. Sedan dess har både kvinnan och de minderåriga barnen i familjen haft skyddat boende och skyddad identitet.
Mannen har en helt annan version. Händelsen med kylskåpsdörren var en olyckshändelse. I övrigt har ingenting inträffat i deras relation som handlat om misshandel och hot.
Eftersom det saknas teknisk bevisning – journalanteckningar, rättsintyg, bilder – så är den muntliga stödbevisningen extra viktig. Där har uppgifterna från den tonårige sonen i familjen en stor betydelse.
I ett polisförhör, som hölls i vintras, berättar sonen att han såg händelsen med kylskåpsdörren:
– Pappa gjorde det med flit, dörren tog i mammas ansikte. Hon fick ett blåmärke under ögat där dörren träffade. Hon frågade varför pappa gjorde så där men han betedde sig som att ingenting hänt.
I polisförhöret berättar sonen om otaliga händelser där hans mamma utsatts för våld ”så jag minns inte alla detaljer”.
Åklagare Jonas Fjellström väckte åtal mot mannen i våras. Rättegången skulle ha genomförts i juni men flyttades fram till den 23 september.
Åklagare Jonas Fjellström säger:
– Det är försvårande att deras gemensamma barn befunnit sig i bostaden vid de olika gärningarna. Dessa har varit ägnade att skada tryggheten och tilliten hos ett barn i dess förhållande till en närstående person, i detta fall pappan.
Frågan är: hur ska man få ett barn att orka och våga berätta om våld inom familjen?
Åsa Lööv Wesslund är utvecklingsledare vid Centrum mot våld i Skellefteå. De arbetar med tre inriktningar: kvinnofrid, barnafrid (barn som bevittnat våld) samt behandling för utövare av våld (förkortas BUV).
– När det gäller våldsutsatta kvinnor så har de alltid en öppen ingång till oss. När det gäller barn så ska det alltid finnas en remiss från socialtjänsten där det gjorts en risk– och säkerhetsbedömning utifrån vilken eventuell riskmiljö barnet lever i.
Om mamman och ett eller flera av hennes barn får stöd och hjälp av er, hur går detta till?
– Inledningsvis får de, var för sig, en chans att i krissamtal berätta om vad de har varit med om. De här enskilda samtalen kan sedan gå över till föräldra/barn-samtal, där också socialtjänsten kopplas in via Klara öppenvård och Familjegården.
Vad är det viktigaste i era första möten med barn och ungdomar som upplevt våld och hot inom familjen?
– Utmaningen är att skapa ett tryggt rum där den unga känner att man våga berätta samt att det finns stöd och hjälp att få. För ett barn finns ju så många frågor: blir det ännu värre om jag berättar, tänk om jag inte kommer att få träffa mamma eller pappa?
– Därför jobbar vi väldigt mycket med att barnet ska få berätta i sin egen takt. Sammantaget upplever vi att barnen vill berätta, att det känner lättnad över att få berätta, tillägger Åsa Lööv Wesslund.