Magnus Hägglund minns tillbaka på olycksdagen med obehag och smärta. Men han minns Camilla Brännstöm med värme. ”Hon är oerhört saknad”, säger han.
Hos familjen i Drängsmark pryds vardagsrumsväggen med bilder på Magnus och Camillas fyra barn. I mitten står en bild på mamma Camilla, med två ljus tända vid sidan om. Som ett minnesaltare.
– Sorgearbetet är fortfarande en pågående process både för mig och barnen, säger Magnus.
Den 9 januari 2021 vändes livet upp och ned för familjen. Camilla var då på väg till en kompis med två av barnen, när hon i en omkörning frontalkrockar med en minibuss.
Barnen, som var 2 respektive 6 år gamla, tvingades uppleva något inget barn någonsin ska behöva vara med om. Deras mamma dog – mitt framför ögonen på dem.
Räddningstjänsten, fyra ambulanser, en ambulanshelikopter och polisen skickades till olycksplatsen. Camilla och den mötande föraren satt fastklämda och klipptes ut ur bilarna. Barnen fick hjälp av privatpersoner som kom till platsen.
Magnus fick beskedet av polisen som knackade på dörren.
– Det var utan tvivel den värsta dagen i mitt liv, det kändes som att någon slog undan benen för mig. Jag har en del minnesluckor, det var bara så ogreppbart – vilket det fortfarande är.
Magnus Hägglund har kämpat med starka flyktkänslor efter Camillas bortgång. ”Jag har velat lämna staden, men nu i efterhand vet jag att det bara vore en geografisk flykt”, säger han.
Efter olyckan åkte Magnus och Camillas mamma till sjukhuset. Barnen som var med i olyckan skadades förhållandevis lindrigt med tanke på omständigheterna, men de var så klart väldigt skärrade.
Väl på sjukhuset fick han snabbt träffa en präst och kurator som stöd under den värsta chockfasen.
– Jag fick jättebra hjälp omgående, vilket jag är tacksam för. Men det fick inte barnen.
Magnus tvingades snabbt in i en helt ny vardag, där han blev tvungen att axla flera olika roller. Förutom att han skulle bearbeta sin egen förlust av sin livskamrat sedan 15 år tillbaka, var han plötsligt ensamstående med fyra barn.
– Jag och Camilla träffades 2006 och hon var ju den viktigaste personen i mitt och barnens liv. Hon var en varm, rolig och lättsam person med ett smittsamt skratt. Ingen kunde undgå när hon kom in i ett rum.
Magnus egen sorgeprocess har varit turbulent med starka overklighetskänslor, saknad och känslor av övergivenhet och tomhet.
– Jag har pendlat mellan sorg, förtvivlan och ilska över att hon inte finns längre. Jag har känt mig arg för att hon "lämnade mig", även om jag vet att det inte är helt logiskt att tänka så.
Magnus berättar att han sökte hjälp till barnen hos Barn- och ungdomspsykiatrin, men fick som svar att det kunde bli svårt för dem att hinna göra en utvärdering innan semestern. De uppmanade honom att prata med barnen i stället.
– Jag vill så klart alltid finnas där för mina barn, men jag är inte en professionell terapeut. Jag hade också min egen sorg att bearbeta.
Efter några månader fick de två äldre barnen stöd i form av psykologsamtal. Men de två yngre barnen, som var med i olyckan, står fortfarande utan stöd.
– Hela ansvaret har kastats på mig, och jag har kontaktat dem med jämna mellanrum i ett års tid utan framgång. Först nu har en kallelse för utredning kommit till 7-åringen. Det är inte aktuellt med samtalsstöd till Mio än, med tanke på hans ålder.
Fotobok till minne av Camilla Brännström. ”Vi försöker prata om henne så ofta vi kan”, säger Magnus Hägglund.
Magnus tycker det är märkligt att det inte verkar finnas en självklar support till barn som har varit med om ett trauma.
– Jag tycker att det hade varit mer rimligt att de kontaktade oss, och inte tvärtom. Jag har fått kämpa i ett år nu. De har ju förlorat det viktigaste i livet, deras mamma.
Hur mår barnen som var med i olyckan?
– 7-åringen är helt förändrad. Innan var han en sprallig, glad, trygg och social kille som vågade ta för sig. Nu är han nedstämd och orolig. Han ringer mig flera gånger per dag och är rädd för att jag också ska dö. Treåringen mår förhållandevis bra. Men han är väldigt "pappig" och vill vara nära mig.
I dag befinner sig Magnus i en sorgeprocess. Förutom terapin har också Camillas mamma, Carina Brännström, och hans nya kärlek, Julia Eriksson, varit ett stort stöd under året som gått.
– Jag och Julia började som vänner. Ingen av oss hade kunnat ana att det skulle bli mer än vänskap, men trots det vi blev kära i varandra. Utan stödet från henne och Carina hade jag aldrig klarat detta.
”Barnen har varit väldigt pappiga efter olyckan”, säger Magnus Hägglund.
Hur ser du på framtiden?
– Camilla lämnade ett tomrum och sorgen kommer alltid att finnas kvar. Men målet är att hela familjen ska må bra och minnas henne med glädje och värme.