Lokalredaktionerna försvann: ”De längst bort får betala priset”

Även inom Norrans bevakningsområde brer medieskuggan ut sig.

Foto: Ulf Johansson

Strax efter millennieskiftet stängde Norran fem av sina lokalredaktioner. Då hade den i Boliden redan försvunnit. Reportrarna fanns kvar, men de jobbade nu från centralredaktionen i Skellefteå.

– Till en början fortsatte bevakningen av orterna ändå, på nästan samma sätt. En ytterområdesgrupp ansvarade för det. Gruppen utgjordes av före detta lokalredaktörer, personer med koll på orten.

En lokaltidning är en del av demokratins blodomlopp, och nu kommer inte alla röster fram. Det är sällan invånarna i Byske eller Lövånger hörs. Deras liv syns inte längre lika mycket.

Det berättar Pär Lindström, nybliven pensionär som 1978 startade sin journalistkarriär som lokalredaktör i Lövånger.

– På den tiden sa man ”om det inte stått i Norran så har det inte hänt”. Lite så var det. Som lokalredaktörer skrev vi om allt som hände på orten, varje dag, berättar han.

Den tidigare bevakningen rann dock sakta ut i sanden.

– I takt med att reportrarna blev färre, fanns inte möjligheten kvar att bevaka som vi gjort.

Vad betyder det för ytterområdena?

– Jag tror att orternas identitet har tagit stryk, att de försvagats sedan Norrans lokalredaktioner försvann. När vi skrev dagligen om det som hände i exempelvis Jörn eller Boliden, hade alla läsare en god kännedom om orten. Kunskapen är mycket sämre idag, säger Pär Lindström.

Det ser han som ett demokratiproblem.

– En lokaltidning är en del av demokratins blodomlopp, och nu kommer inte alla röster fram. Det är sällan invånarna i Byske eller Lövånger hörs. Deras liv syns inte längre lika mycket.

Tror du att Norran kunnat göra annorlunda?

– Det är svårt att se vad. Det här var något vi tvingades till, på grund av vikande intäkter. Men de som fått betala priset, det är helt klart de som bor längst bort. De får alltid ta första smällen, säger han.